Tarzan i topp på internationella retrieverjaktprovet


Första maj? Nej, de röda flaggorna markerar hur långt fram publiken får gå. I förgrunden Danny med Tarzan, domare Jan Wiberg, Susanne med Sång, Domare Anders Carlsson och provledare Per Anders Norling.

Den stora årliga händelsen i retrieversverige, det internationella jaktprovet, gick av stapeln den 7 oktober på Trolle-Ljungby gods i nordvästligaste Skåne med 16 startande hundar från Sverige, Danmark, Norge och Finland. Förhållandena var utmärkta. Trolle-Ljungbys ägare greve H.G. Trolle Wachtmeister och yrkesjägaren Linus Larsson hade ställt omväxlande och viltrika marker till SSRK Södras förfogande – betfält och trädor med gott om rapphöns, stubbar med rapphöns och harar, häckar

Till skillnad från ”vanliga” retrieverprov testas ju hundarna på det internationella provet på varmt, nyskjutet vilt. Jakten var upplagd som uppsprångs- och uppflogsjakt och hundförare och skyttar gick fram i terrängen på kedja bakom idogt arbetande och mycket duktiga spaniel, noga räknat sju jaktcockrar och en jaktspringer. Samtliga spaniel var givetvis perfekt i hand och helt stadiga för allt vilt, en nödvändighet för att de inte skulle störa eller ingripa i prövningen av de 16 retriever – alla labradorer – som kom till start.

Som skyttar tjänstgjorde åtta yrkesjägare från skånska, halländska och blekingska gods, och skyttet var därefter – proffsigt.


Danny dirigerar Tarzan till en rapphöna som fallit långt ute i svår terräng. Susanne ser betänksam ut. Hennes egna dirigeringar var betydligt lågmäldare och stillsammare.

Trolle-Ljungby är en av landets absolut finaste jaktgods. Nästan 12 000 hektar viltrika marker som sträcker sig från det skogklädda Ryssberget, ner över den sandiga jordbruksslätten och ut till kusten och Skånes enda skärgård – en liten samling öar strax intill gränsen mot Blekinge. På vilken annan svensk gård kan man jaga svenskhare med stövare, älg med löshund, rapphöns och fasan med stående hund eller kanin med spaniel och avsluta dagen med kustjakt efter änder och gäss eller vaktjakt på hjort eller rådjur?


Jonas Sandbergs jaktcocker My skingrar en flock rapphöns för himlens alla vindar.

Åtskilliga rapphöns, fasaner, harar och kaniner fälldes också under dagen. Flera gånger hände det att provhundarna stötte vilt under apportering, men i samtliga fall jag blev vittne till visade hundarna god stadga. Situationerna kunde ibland vara frestande. Vid ett tillfälle såg jag hur tre harar gick upp i stort sett samtidigt framför två skyttar, som fällde dem alla inför öppen ridå, två framför och en bakom linjen, utan att de närmaste hundarna tog ett steg för mycket. Men vid något tillfälle åkte en hund ut för att den försökte lämna förarens åen fågel sköts framför linjen.

Sedan alla hundar som inte straffat ut sig provats på minst tre apporter, tog domarna ut åtta hundar till andra omgången. Men det dröjde inte länge förrän endast två hundar återstod. Skulden till att sorteringen kunde ske så snabbt hade en hare som fälldes ute på vänsterflanken, cirka 25 meter framför linjen på en stubbåker. Hund efter hund misslyckades med att lokalisera den och vad värre var, nekade att ta dirigering till platsen där den låg, helt öppet.


Sång av Sunnanvind apporterar en rapphöna med fart och fläkt.

Visst luktade stubben gott av både hare och rapphöns, men en retriever har inte i en internationell elitklass att göra om den inte kan dirigeras knappt hundra meter över slät mark bara för att omgivningens är inpyrd av förföriska viltdofter. Sedan samtliga fyra hundar i linjen hade misslyckats med denna lätta apport kunde skytten i en domares sällskap stega fram och plocka upp haren som låg död helt öppet ute på släta är den skulle ligga!

Personligen tycker jag att denna incident talar sitt tydliga språk om värdet på våra svenska så kallade retrieverjaktprov på kallt vilt, där störningar i form av färsk vittring av annat vilt aldrig förekommer och där hundarna vänjer sig vid att följa de doftstigar som de trampar upp åt varandra


Bäst och näst bäst enligt domarna – fast skyttarna tyckte tvärtom: Danny Fraser med sin nyblivne IntJCH Giltip´s Tarzan och R-CACIT-vinnande Sång av Sunnanvind med glad matte Susanne Meurling.

Så återstod bara två hundar, danske hanhunden Giltip´s Tarzan (Danny Fraser) och den blott tvååriga svenska tiken Sång av Sunnanvind (Susanne Meurling). Här hade vi att göra med två verkligt bra retriever; en rutinerad och erfaren jakt- och jaktprovshund och en ung och ytterst lovande tik som stått på andra reservplats och kommit med som sista hund. Sång kände sig inte på något sätt bortkommen bland de mera erfarna hundarna, utan arbetade med stor lust och energi och lät sig föras av Susanne på ett mycket diskret sätt åmedel.

Båda hundarna fick verkligen visa vad de gick för. Finalen bjöd på åtskilliga långa, svårmarkerade apporter på rapphöns och fasaner, en skadskjuten hare som försvann in i en buskmark och som föredömligt uppspårades och hämtades av Sång samt några helt omarkerade kaninapporter i risig terräng där rådjur gick upp vid ett par tillfällen. Vid ett av dessa kom ett rådjur i full karriär mitt mellan ågon av dem tog notis.

Till slut kunde domarna enas om att ge en hårfin seger till Tarzan, som därmed fick sitt tredje CACIT och blev Danmarks första internationella retrieverjaktchampion genom tiderna. Sång utsågs till bästa hund av skyttarna med röstsiffrorna 5–3 och tilldelades skyttarnas

På plats för www.birddog.nu, Sten Christoffersson

  << tillbaka

 
Startsida