I slynglarnas tid.

Väckarklockan ringer. Becksvart, en sömndrucken famlande hand slår klockan i golvet. Bara en liten stund till… två ivriga fyrfotingar vet dock vad klockan är slagen och formligen sliter mig ur sängen. Ringer det så här tidigt så betyder det fasanklappjakt, den bästa av alla jakter för små spanieler.

Smaka på ordet, fasanklappjakt. Drevfolk i alla åldrar ofta långväga ifrån, ivriga stöthundar med trygga förare, laddade svarta och gula apportörer, traktorvagnar med knastrande halmbalar att sitta på, uppklädda förväntansfulla skyttesällskap, hornstötar och visselsignaler, färgsprakande fågelsiluetter mot skyn och så en blek och jättenervös jaktledare. Hittar vi några fasaner, kommer de att flyga högt eller är de svårt tryckta av den ökande rovfågelstammen. Hur ligger vinden idag? Var det rävslag genom ena såten som sågs igår? Jaktledaren har mycket att tänka på när strategin runt såtarna läggs upp.

Men inte idag, idag skiner han som den sol som snart ska stiga över horisontlinjen. Idag är det slyngeljakt, nu ska hela säsongens slit i svårforcerade såtar krönas. Glömda är alla rispade kinder och vattenfyllda stövlar. Glömda är alla åthutningar när man inte håller sin plats i drevkedjan eller klappar då det är kommenderat absolut tystnad. Glömd är all drill och exercis, idag är det den stora gemenskapens dag, idag får alla som vill, ikläda sig bössan och med lite tur få sig guldpasset tilldelat.

I första såten står jag med en av godsets jaktelever. Vi står tätt emot en granplantering, här blir det snabba och svåra skott. Dessutom gäller idag enbart tupp, så på de tiondelar av en sekund vi har på oss ska vi först avgöra om det är lovligt vilt som kommer och först sedan försöka fälla det.

Svagt i fjärran ljuder en hornsignal, såten är igång. I med två sexor i den brutna gamla Husqvarnan. Den klickar välbekant när piporna slår upp och låser. Spänd väntan. Den första tuppen kommer ljudlöst glidande precis över grantopparna likt en kryssningsrobot. Jakteleven fäller den dubbelvikt bakåt med ett riktigt konstskott, nu släpper hans nervositet och orden trillar som pärlor ur honom. En svart labrador dyker upp från ingenstans, han har hört skottet och antagligen registrerat den svaga dunsen när fågeln slog i och strax är tuppen bärgad.

Det smäller kraftigt längre bort i skyttekedjan men vi har bara vår lilla glugg rakt upp och ser inte vad som händer runt omkring utan får lita till vår hörsel och fantasi. Så har vi nästa projektil över oss. Tupp, han går mitt mellan oss och båda bommar vi, ja det här är inte lätt. Höna, ner med bössan annars blir det dryga böter. Tupp till höger, där brukar jag vara farlig men han är redan oåtkomlig bakom en björk innan svingen är ifatt och förbi så jag stannar upp.

Tre dova hornstötar ljuder och såten är redan över. Folk dyker upp längs stigar, en del glatt bärandes på skimrande tuppar, andra lite moloket tomhänta. Sorlet stiger medan apportörerna oförtutet söker vidare efter någon oredovisad fågel. Nu ska tillfällena luftas och en och annan skröna dras i väntan på traktorkärran för vidare transport.

På andra såten har jag fått ett mycket bättre pass, jag står lite högt och kommer att se fåglarna under flera sekunder, hoppas bara de kommer min väg. Under över alla under jaktledaren kommer och startar såten rakt framför mig. Hans spaniel, redan rödstrimmig från sin energiskt piskande svans söker ut och jag hör direkt ett mäktigt uppflog. Pang, jag fäller den första tuppen till vänster och min passgranne fäller den andra. Bakom oss står Ulf, hans erfarna labrador har redan fått apportkommando.

Nästa tupp släpper jag till Ulf som tack för fint apportarbete. Han fäller den elegant och hans hund är på väg igen. Så kommer en tupp kryssade mellan träden till höger. Det här blir ett svårt skott. Pang, pang, tungt träffad seglar han vidare på stela vingar, ett fall för apportörerna som står lite längre bak. Redan klingar tre hornstötar, vad tiden rusar när man spänd står där med bössan i hand. Jag hör mig för om den skammade tuppen, jodå den är bärgad.

Vi bryter för lite medhavd matsäck runt elden. Nu ska varje situation under hela hösten upp till bevis och dömmas, applåderas eller gapskrattas åt. Det märks att det här är ett sammansvetsat gäng som trivs tillsammans.

I nästa såt har jag fått pass i ett torn, återigen med granar tätt inpå. Fasanerna stöts en bra bit bort så det blir snabba skott mot låga fasaner i hög fart som kommer svischandes förbi. Svisch, den första var förbi innan jag han reagera. Skärpning nu. Pang ut till höger, den faller tungt i en gran och jag anar en svart apporterande skugga på marken. Pang rakt fram och tuppen dunsar i tornet på mina fötter. Tupp till vänster. Pang, bakom men jag tar honom med den trångborrade vänstra pipan just innan han är i säkerhet. Snabbt i med nya sexor, nästa flog är på gång och så också jag.

Pang, snabbt reflexskott till höger, jag registrerar dunsen medan bössan svingar ut åt vänster, pang den trångborrade har talat igen och tupp numro fem singlar mot marken. I med nya patroner. Mera skriker hela kroppen och pulsen är säkert tvåhundra men såten är tom och strax blåses den av. Jag tar tuppen som ligger på mina fötter och traskar med ett fånigt leende på läpparna mot samlingsplatsen. Jag har något att berätta om.

Sista såten och en särskild stämning breder ut sig. ”Den vite” hörs viskas lågt i slutna mungipor. I den här såten brukar en helt vit fasantupp hålla till. Jag har själv stött den två gånger under höstens jakter men den har klarat sig helskinnad genom skyttelinjen varje gång.

Nu är ett pris satt på dess huvud, en helflaska Famous Grouse och ära och hågkomst för år framöver. Mitt gäng har fått generalpasset, kommer han är chansen mycket stor att det blir över oss. Svingar prövas nu både till vänster och höger, bössor besiktas, patroner kollas extra noga, inga blindklick här inte. Kepsar justeras över skarpa ögon och fötter skrapar upp bra fästen i snön. Vi nickar tyst mot varandra. Nu så.

Är det blåst? Jodå såten är igång, Ön kallas den och är mycket stor så vad som händer på andra sidor vet vi inte, vi hör bara skotten som ekar tungt mot grustaget bakom oss. Tupp rakt fram, jag fäller den lätt, mina ögon spanar redan åter över såten, ingen vit i sikte. Tupp till höger, jag bommar men Ulf som står snett bakom mig igen bommar inte. Vit tupp siktad inne i såten sprakar det i radion, intensiva blickar över de höga ekar som kantar såten framför oss. Tupp till höger igen, både jag och min passgranne bommar men Ulf fäller även denna med ett elegant dubbelskott.

Antiklimax, såten är över och ingen vit tupp visade sig. Han har gäckat oss igen, ingen har sett den flyga ur såten, är han verklig eller.

Petra har gått som apportör med min lilla vita jaktcocker, så när vi samlas till viltparad framför mangårdsbyggnaden och den klarblå krispiga skymningen sakta sänker sig är det dags att summera dagen. Tolv fasaner har han bärgat varav två med stjärna i kanten. De hade fallit i risiga törnen där labradorerna har svårt för sig, men en liten slank cocker av det rätta virket löste uppgiften. Så jag med mina åtta nedlagda fåglar fick se mig slagen av min bästa kompis som vanligt. En jakt i slynglarnas tid är över och vi längtar redan till nästa.
GP.

  << tillbaka

 
Startsida