Torr hud
Hej,
Min springertik Moa har så väldigt torr hud på halsen. Den är röd och fnasig och så ser där ut som där är lite plitor. Finns det något man kan smörja på för att hon inte ska vara så torr men utan att förstöra den naturliga fettproduktionen i huden? Jag började ge henne Viacutan i maten för fyra veckor sedan på veterinärens inrådan och resten av huden har börjat bli bättre, men halsen är fortfarande torr och fnasig. Har ni några tips?
Tack på förhand!
Med vänlig hälsning,
Linda A

Ja, en sak som du bör göra direkt är att byta halsband. Kanske är det du ser en mild intoleransreaktion mot nickel eller annat material i halsbandet.

Dessutom kan du smörja in hudpartiet med lämplig kräm, t.ex. kortisonkräm. Tala med din veterinär om det.
Christer Nälser
<< tillbaka

Förlamade hundar
Hej!
Jag bor på ett gods där min man arbetar som yrkesjägare. Vi bedriver uppfödning och utsättning av änder, fasaner och rapphöns. I år har vi haft problem med att fågel dött. Detta har skett i anslutning till två skilda vattensystem som ligger flera km i från varandra.

Inte bara utsatt fågel har dött utan även vildfågel av skilda arter, till exempel sothöns och skrattmås. Övriga vatten är friska, även vatten belägna mellan de två drabbade. Smittad fågel har skickats på analys till SVA och preliminär diagnos är botulism.

Ett av de drabbade vattnen ligger i direkt anslutning till vår bostad. Våra tio hundar har i sommar badat och roat sig i vattnet. Endast ett litet antal änder sattes ut här kring midsommar.

För cirka en månad sedan, i början på augusti, började en stor del av fågeln insjukna med symptom av svaghet som slutade i förlamning och död. Hundarna hittade självfallet fågel som apporterades hem. Med all säkerhet har de även hittat döda fåglar som de ätit upp innan vi riktigt upptäckte omfattningen.

För cirka två veckor sedan insjuknade en av hundarna (två år gammal korsning wachtel/karelare) hastigt. På onsdagskvällen mådde han helt normalt för att på torsdagsmorgonen bara kunna sitta upp.

Snart spreds det framåt i kroppen och efter några timmar var han helt förlamad i muskulaturen. Han hade hela tiden känseln kvar, till exempel om man nöp honom i trampdynan. Han kunde röra lite på benen och vifta lite på svansen, men saknade all styrka och balans. Allt skedde mycket hastigt. Allmänt psykiskt mådde han bra, var helt kontaktbar och glad. Ingen feber alls. Inga magkrämpor, utan relativt god aptit och åt och drack själv. Under följande tre-fyra dagar blev han sämre, vi var till exempel tvungna att tömma urinen med kateter. Femte dagen vände symptomen och han blev bättre och bättre.

Efter cirka en vecka kunde han kissa själv och gå men inte resa sig.

På söndagen insjuknade hund nummer två (1 1/2 år gammal laika) med exakt samma symptom. Han har haft i princip identiskt sjukdomsförlopp. Bägge hundarna har behandlats med penicillin, först i spruta och nu i tablettform. På den första hunden sattes penicillinet in på fredagen, på den andra direkt vid första symptom.

Detta skedde efter kontakt dels med vår vanliga veterinär, men framför allt med personal på SVA som misstänkte botulism. Odling pågår av blodprov från hundarna och preliminärt har vi fått det bekräftat.

Vad jag har förstått är botulism på hund mycket ovanligt, så det är svårt att få fram några direkta fakta. Dels tycker jag inte att hundarna verkade svara särskilt bra på penicillinet, den andra hunden fick ju första kuren bara någon timme efter visat symptom. Han blev till och med lite sämre än den första hunden. Men penicillinet tar väl bara bakterien, inte själva toxinet, eller? Är det troligast att de smittats genom att äta kadaver eller kan vattnet i sig i dammen vara så smittsamt? De övriga åtta hundarna är ju (än så länge) fullt friska.

Hur är prognosen för framtiden? Kommer våra hundar att bli återställda? Hur slår botulism på inre organ som lever och njurar? Hur stor är risken att toxinet respektive bakterien lever kvar och förökar sig nästa år och i framtiden?

Jag ser där ett stort problem om det är så eftersom vattnet finns direkt utanför kenneln. Hur sprids bakterien till övriga vatten? Hur fungerar ett vaccin och är det att rekommendera i vårt fall? Vad kan hända om en växande unghund/valp drabbas? Kan det vara dödligt med förlamning av andningsvägarna som tydligen kan drabba till exempel häst? Kan det vara farligt för hundarna att apportera nyskjuten, symptomfri fågel?

Många frågor, men jag ser förstås ett skräckscenario framför mig där en efter en av våra hundar insjuknar, så oron är självklart stor.
Hälsningar,
Sofia

Botulism orsakas av Clostridium botulinum, en bakterie som bland annat kan återfinnas i rått kött. Bakterien producerar en grupp olika toxiner, varav några (typ C och D) är huvudansvariga som sjukdomsframkallare hos husdjuren inklusive hund. Toxinet verkar på motoriska nervbanor (neuroner) främst genom att hämma frisättningen av transmittorsubstansen acetylcholin i nervernas omkopplingsställen (synapser). Symtombilden brukar börja i extremiteterna, främst bakbenen, och visar sig som frågeställaren beskrivit i förlamning (pares). Förlamningen sprider sig sedan framåt/uppåt och kan i grava fall inkludera även andningsorganen och då leda till döden även för hund, även om sådana fall är extremt sällsynta.

Behandlingen är i första hand symtomatisk, vilket innebär att man stödjer hunden med tillförsel av vätska och näring efter behov. I tidigt skede kan man ha hjälp av ett särskilt antitoxin som blockerar toxinet, men när väl symtomen manifesterat sig är effekten av antitoxinet i regel försumbar. Dessutom kan det vara svårt att få fram antitoxinet. Något vaccin verksamt mot botulism känner jag inte till.

Man kan tänka sig flera bakomliggande orsaker till botulismen, och att något av viltvattnen är reservoar för sjukdomskällan får väl anses ytterst troligt. För egen del skulle jag inte ens jaga i ett vatten där fåglarna självdör och jag skulle heller inte låta mina hundar apportera där så länge problemet kvarstår.

Jag tycker att din oro känns helt befogad.
Christer Nälser
<< tillbaka

Inkontinensproblem
Hej Christer!!
Jag har en irländsk setter hane som fyller två år i augusti. Det senaste året har han haft stora problem med urinvägarna: flera urinvägsinfektioner, njurinflammation, struvitkristaller i urinen samt förstorad prostata. Han har medicinerats med Baytril en stor del av tiden, äter specialfoder och ingen annan mat.

För att få bukt med problemen kastrerades han i februari i år. Han var bra i tre månader, sedan började han droppa urin precis efter att han har kissat. Problemet uppstod till en början främst på morgnarna. Men nu händer det så gott som varje gång. Det verkar som om han inte känner att han har kissat klart.

Jag har misstänkt att problemen att hålla tätt kan ha samband med kastreringen. Han har inte sett ut att ha kvar de övriga besvären, men i midsomras fick han problem att kissa igen, främst på morgonen. Då trodde jag att det var kristaller i urinvägen _ han fick samma symtom som han haft tidigare. Då hade han problem att kissa större delen av dagen, men på kvällen kunde han kissa en normal stråle. Detta pågick i tre dagar, han fick Rimadyl mot smärtorna.

Det visade sig att han hade stafylokocker i urinen och dessa fick han antibiotika emot. Eftersom han har haft så mycket problem så trodde man att prostatan var boven i dramat och att problemen skulle försvinna i och med kastreringen. Men problemen verkar fortsätta. Han har ingen missbildning i urinvägarna.

Kan han ha fått bakterierna för att han kan ha blivit kall? Om det är återkommande borde det finnas en underliggande orsak, vilket vi trodde var prostatan. Jag funderar på om han kanske inte tömmer blåsan riktigt? Han kissar oftast en gång per promenad vilket knappast är normalt _ eller? Kan det finnas samband? Vad tror du om droppningen? Kan det vara tecken på inkontinens? Det är endast när han kissar droppningen uppstår och då när han är klar.

Jag har dock hört att det inte är så vanligt med inkontinensproblem hos hanhundar, men det är inte heller vanligt med förstorad prostata på så unga hundar heller.

Jag vore tacksam om du hade några råd att ge. Vi vill verkligen få bukt med dessa problem och få en frisk hund. Han är hur pigg som helst och full av livsglädje förutom när problemen med kisseriet uppstår. Då det verkar som det är stopp i urinvägarna. Han har ingen sten- det har röntgats.

Jag har dock hört från uppfödaren att en av deras hundar får samma typ av symtom när han håller sig lite längre. Kan det ha att göra med urintömningen då det ofta är på morgonen problemen visar sig och det blir lite bättre mot kvällen. Jag är desperat och vill rädda min hund.
Med vänliga hälsningar
Ylva Brundin

Oj, oj oj. Det var mycket lidande på kort tid för hunden och inte minst för dig som hundägare trots din setters relativa ungdom.

Din frågeställning inrymmer åtskilliga underfrågor, vilket väl inte är så konstigt med tanke på hans besvär och inte minst din verkligen motiverade längtan att de ska gå över.

Jag måste börja med att bena upp lite bland alla lösa tåtar i frågan: Urinvägsinfektion? Av rent anatomiska orsaker (lång smal urinledare från penis runt bakdelen och genom hela bäckenhålan) är äkta urinvägsinfektion med blåskatarr ytterst ovanligt hos hanhundar. Inte heller tycks symtomen tyda på det, eftersom hundar med urinvägsinfektion i regel på grund av svedan i urinrör och/eller blåsa kissar små skvättar och mycket ofta. Så gör ju inte din hund. Jag tror att odlingarna där man påvisat stafylokocker har gjorts på spontankastat urinprov och att bakterierna kommer från förhuden. Endast genom ett sterilt taget urinprov direkt från urinblåsan kan en äkta urinvägsinfektion anses fastställd.

På grund av hanhundens anatomi kan du också vara tämligen säker på att lokal nedkylning saknar betydelse för uppkomsten av en eventuell urinvägsinfektion.

Urinsten? Man har påvisat struvitkristaller i hans urin och du anger också att man med röntgen inte kunnat påvisa någon urinsten. Detta utesluter dock inte helt förekomsten av urinsten eftersom sådana kan ha olika röntgentäthet. Röntgen av blåsan med både positiv och negativ kontrast (luft) kan ibland erfordras, eller helt enkelt en ultraljudsundersökning av blåsan. Även katetrisering av blåsa via urinröret borde ge information om eventuella stenar (skrapar!) och definitivt en väg till ett sterilt urinprov. Jag tycker dock inte att hans symtom tyder på urinsten heller, i första hand.

Ofullständig blåstömning? Du skriver att din hund inte har några missbildningar i urinvägarna så jag förutsätter att man då också kunnat utesluta fickbildning på urinblåsan (divertikel). En sådan skulle ju annars kunna leda till otillräcklig tömning och möjligen rent av (också hos en hanhund) disponera för infektion i blåsan.

Men, som sagt, jag tycker inte heller det stämmer med symtomen. Kontraströntgen av urinvägarna i två projektioner skulle kunna avslöja en eventuell divertikel.

Nedsatt tömningsförmåga? I mycket sällsynta fall kan det förekomma att blåsväggens muskulatur får nedsatt förmåga att dra ihop sig (kontraktilitet). En sådan orsak kan vara att hunden hållit sig för länge och att blåsväggen blivit så uttänjd att blåsan inte kan dras samman. Tillståndet brukar kallas reflexdyssynergi och kan uppstå i första hand om hunden tvingats till långvarigt urineringsuppehåll. När väl urineringen kommit igång brukar det dock vara över för alltid. Att han kissar bara en gång per promenad är alltså inte ett rimligt skäl att misstänka reflexdyssynergi, så jag tror inte heller att hunden har drabbats av det. Enda indikationen på denna åkomma är egentligen uppgiften från uppfödaren om dennes erfarenhet från en av sina hanhundar.

Nedsatt kontraktionskraft i blåsan kan dock uppträda av andra orsaker, bland annat som en biverkan till vissa läkemedel. Jag har själv ägt en labrador som på alla former av inflammationsdämpande läkemedel (kortison, magnecyl, NSAID som Rimadyl och Metacam etcetera) nästan helt förlorade förmågan att dra ihop blåsan. Också det var en kastrerad hanhund och när han fick någon form av de uppräknade preparattyperna blev han efter några dagars behandling stående i halvsittande knäande ställning och försökte urinera och det kom bara droppvis små mängder ur honom. Det visade att hans blåsa blivit helt uttänjd och jag fick till och med tömma den manuellt genom att pressa utifrån.

Jag känner bara till ytterligt få fall av den här typen, men faktum är att det skulle kunna vara fråga om något dylikt även i fallet med din setter, men om jag tolkar din beskrivning rätt så fick han Rimadyl EFTER symtomens uppkomst och i så fall bör du kunna utesluta också det.

Inkontinens efter kastrationen? Du misstänker tydligen just det i första hand och det är också min förstahandsmisstanke. Om det visar sig att hans blåsa inte är extremt stor i samband med morgonbesvären, tycker jag att man ska försöka behandla hunden med till exempel Rinexin, vilket fungerar alldeles utmärkt för de flesta fall av postkastrala inkontinenser, vilka som du själv anger är betydligt vanligare hos kastrerade tikar men som stundom kan ses också hos dito hanhundar.

Så vad göra? Det finns ju en uppsjö av mer eller mindre omfattande möjliga utredningar listade ovan och jag misstänker att du både psykiskt och ekonomiskt nått en viss trötthet på evinnerliga utredningar som inte löser hans problem. Av allt detta är det två saker jag tycker att du bör göra: Kontrollera genom bukpalpation (kräver nog en veterinärinsats) att blåsan inte är sprängfull i samband med morgonbesvären. Verkar allt okej då, tycker jag att man ska prova med inkontinensbehandling (kräver definitivt en veterinär).

Först om även det misslyckas tycker jag att du och din veterinär steg för steg bör diskutera och genomföra mer omfattande utredningar av ovanstående typ (plus vad jag eventuellt kan ha glömt i hastigheten).

Hur som helst: Förtvivla icke och lycka till!

I fråga om detta intressanta men för dig tråkiga fall vill jag gärna ha en slutrapport när du kommit i mål.
Christer Nälser

  << tillbaka

 
Startsida