När Min labradortik är tre år. Hon har haft flera normala löp, men eftersom hon inte ska gå i avel har jag tänkt kastrera henne. När är bästa tidpunkten? Precis efter ett löp, mellan två löp eller?
Berit

Mitt mellan två löp är den optimala tidpunkten. Då har tiken inte mjölk i juvren och då är heller inte hennes äggstockar aktiva. Det fungerar dock i regel bra med en operation oberoende av var hon befinner sig i löpcykeln, men optimalt är det alltså i den anöstrala perioden.
Christer Nälser
<< tillbaka


Kastrering av tik.
Vi har en snart åtta-årig flattik, som vi har funderingar på att kastrera på grund av hennes stora besvär med skendräktighet. Hon påverkas dessutom mycket negativt av själva löpningen. Redan en månad före löpet förvandlas hon till en "sovande flat". Vill inte göra något – inte ens gå till skogen. Vid senaste löpet var hon en helt innan hund i cirka fyra månader! Hon är som förbytt. Det verkar dessutom bli värre ju äldre hon blir. Hon kan inte ens apportera normalt under denna tid. För övrigt är hon jakttränad och en hejare på att jobba övriga perioder – vilket ju inte är så många månader, men ändå.
Nackdelarna som jag läst om i ett annat svar – dålig päls och ännu bättre matlust antar jag gäller även här. Men finns det flera nackdelar? Är det lämpligt att kastrera en så pass gammal tik, eller skall vi härda ut de år hon har kvar?
Tacksam för svar,
Fias matte Mona-lisa

För mig förefaller det som mycket lämpligt med en kastrering av er tik. Det är dock helt riktigt att pälsens kvalitet sjunker och aptiten stiger. Dessutom finns det en viss risk för urinläckage (inkontinens) efter något år, men för det finns det väl fungerande medicinering.
Vore det min tik, skulle jag alltså inte tveka. En mycket negativ påverkan av löpning kan här kanske med lite tur förbytas i en stor och njutbar harmoni!
Lycka till önskas i vilket fall som helst.
Christer Nälser
<< tillbaka


Tack för hjälpen!
Hej veterinären,
Tack för ditt svar på min fråga från i slutet av sommaren om tappad lukt. Du rekommenderade behandling med Interceptor mot eventuell förekomst av noskvalster och undersökning av tonsillerna. Hjälpte inte detta rekommenderade du oss att söka metoder att öka jaktlabbens motivation för att fortsätta arbetet längre tid än under den allra första ruschen.

Vi provade allt som du föreslog. Efter interceptorkuren provade vi igen med ett blodspår, men med samma nedslående resultat. Vi gick åter in i den så kallade väggen efter 400 – 500 meter.

I slutet av september ringde en jaktgranne och sade att ett rådjur blivit påkört och gått in på vår jaktmark. Han undrade om jag ville spåra det. Cirka tre timmar efter olyckan var vi på plats. Jag gjorde en undersökning av olycksplatsen och fann lite blod och några hårstrån från djuret. Inte mycket, men tillräckligt för att visa att vi var på rätt plats.

Efter en timmas spårning hade vi kommit ett par kilometer och stötte djuret, som visade sig vara en liten sextaggare. Jag såg då att han hade mycket svårt att gå, så vi pausade i tio minuter för att ge honom tid att lägga sig innan vi fortsatte förföljandet. Samtidigt började jag filosofera över varför hunden nu låg i som en blodigel, och inte slutade spåra som när vi gick artificiella spår.

Kallt vilt, blodspår och dummies var tydligen inget kul, men den äkta varan tände gnistan i henne!

Efter denna första, lyckade spårning har hon letat reda på fem rådjur, två hjortar och sju vildsvin. Tre av rådjuren och båda hjortarna har hon gått ifatt och tagit själv sedan jag släppt henne på spåret. Hon har avlivat dem själv och verkar tycka om att göra det. Även på de två senaste grisarna släppte vi henne för att få veta om hon hade vett och sans nog att hålla sig på behörigt avstånd. Hon klarade det fint och höll sig ett par, tre meter från vildsvinet, samtidigt som hon skällde som en tokig. Hon som aldrig ger ett ljud ifrån sig annars!

Tyvärr har det hela gett upphov till ett nytt problem. Hela hennes kropp själver av jaktlust om hon får se en hare eller kanin, och hon är nästan på väg att rusa efter dem ibland. Släpper jag henne efter en skadskjuten hare skakar hon ihjäl den, men lyckligtvis är hon fortfarande mjuk i mun när det gäller fåglar, även om de lever.

Du hade alltså helt rätt när du misstänkte att felet kanske inte var medicinskt, utan mentalt. Hon hade tydligen inget fel på näsan och tonsillerna satte inga käppar i hjulet. I stället var det – precis som du också misstänkte – motivationen det var fel på!
Bengt Svensson

Okej Bengt. Tack för svaret och lycka till med henne i framtiden!
Christer N

  << tillbaka

 
Startsida