Kennelhosta.
Jag tar hand om en rottweiler ibland. Hunden med husse var förra helgen på valpträff och nu har det visat sig att hos uppfödaren hade flera hundar insjuknat i kennelhosta efter träffen.
Denna rottis som är här nu är tydligen vaccinerad mot kennelhosta men – om det blir någonting när händer det? Jag har två retriever som ej är vaccinerade just mot kennelhosta, de har aldrig haft kennelhosta.
Vore tacksam om du berättade lite allmänt om kennelhosta.
Hälsningar Laura

Begreppet ”kennelhosta” hänför sig till en grupp smittsamma sjukdomar som drabbar främst de övre luftvägarna. Smittämnet är i regel ett virus, men även vissa former av bakterier förekommer, exempelvis olika varianter av Pasteurella. Symtomen inleds ofta med en intensiv irritation från de övre luftvägarna i form av en hosta som inte sällan liknar kräkningar. Typiskt upplever djurägaren det som att ”något har fastnat i halsen” på hunden. Efterhand övergår de kräkningsliknande symtomen i en mer ihärdig men ”torrare” hosta.
Smittan överförs, liksom hos människa, genom att smittämnet utsöndras i samband med nysning, fnysning eller hosta hos den drabbade hunden.. Mottagaren måste därför i regel befinna sig någorlunda i den redan sjuka hundens närhet, för att smittämnet ska kunna överföras. Tiden från smitta till symtom – inkubationstiden – är ungefär 1-2 veckor, beroende på vilket smittämne det rör sig om.
Gruppen av virus företer en större variation än vad i marknaden förekommande vacciner kan täcka in. Rent allmänt fungerar ett vaccin så, att de aktuella smittämnena har renodlats och, vid behov, dämpats för sin förmåga att framkalla sjukdom. Därefter injiceras de i hunden som skall skyddas. Den vaccinerade hunden kan då, utan att själv smittas av vaccinet, producera antikroppar som förmår att eliminera smittämnet om det senare skulle angripa hunden.
Problemet är bara att det inte finns färdigt vaccin mot samtliga förekommande smittämnen och att de olika, redan existerande virusformerna genom bland annat mutationer ändrar form då och då. Till sist uppstår former, mot vilket det ursprungliga vaccinet inte längre kan erbjuda tillräckligt skydd mot en infektion. Dagens vacciner förmår att skydda mot ungefär _ av de förekommande infektionsämnena. Vaccinering mot ”kennelhosta” utgör därför inte något hundraprocentigt skydd mot infektionerna.
Om den aktuelle rottweilern sprider smittan till kennelns övriga medlemmar utan att själv visa symtom, är den en så kallad symtomfri smittbärare. Huruvida sjukdomssymtom ska uppstå eller ej är alltid en fråga om tre faktorer:
1. Smittämnets virulens, dvs förmåga att överföra sjukdom och angripa mottagaren
2. Dosen av smittämnet – vid låga doser lyckas inte smittämnet ”få fäste” hos mottagaren
3. Mottagarens immunförsvars kapacitet – det är här bland annat vaccineringen kommer in.
Därtill kan egentligen en fjärde faktor läggas, nämligen den att risken för kontakt med smittämnet skall uppstå. Det är därför typiskt att smittan hemfördes till kenneln från en valpträff, där ju chansen att träffa på en smittbärare är stor, liksom vid alla former av större sammankomster av hundar (exempelvis utställningar, jaktprov mm).
Tyvärr är virussjukdomar i regel inte behandlingsbara. Det enda man kan göra om någon hund visar symtom är att vänta ut sjukdomen. I ovanliga fall kan sekundära infektioner av framförallt bakterier uppstå, och det kan då krävas behandling med antibiotika mot dessa. I riktigt svåra fall kan hunden kräva mer intensiv understödjande symtomatisk behandling, men detta är dessbättre sällsynt.
Kennelhosta går i regel spontant över inom loppet till 1-3 veckor. Under den tid som sjukdomen ger symtom i form av hosta, är hunden naturligtvis smittbärande. Under den perioden, och helst under två symtomfria veckor därefter, bör kontakter med andra hundar undvikas, för att smittan inte skall föras vidare.
För dina vaccinerade retriever gäller alltså chansen en på fyra eller 25 procent att de inte ska drabbas. I nuläget kan du alltså bara vänta och se. Och hålla dina hundar borta från kontakt med andra under den närmaste månaden.
Christer N
<< tillbaka

HÖRSELSKADOR AV SKJUTANDE.
Hur vanligt är det att hundar får nedsatt hörsel på grund av skottlossning? En apportör som är med i gömsle på till exempel duvjakt kommer ju nära inpå smällarna hela tiden. Å andra sidan inte närmre än skytten, så frågan får väl bli: Löper hundar större risk att skada hörseln än människor som vistas under samma förhållanden?
Hälsningar Mats

Det du tar upp är en intressant fråga, som nog de flesta jägare av och till ställer sig. Och svaret på frågan är nog så enkelt: Jakthundar drabbas nästan aldrig av kliniskt betydelsefulla hörselskador på grund av att man skjuter över dem. Förklaringen till att det förhåller sig så är dock inte alls lika enkel som själva svaret!
Låt mig först konstatera: Hundar drabbas, liksom människa av en med tilltagande ålder nedsatt hörsel. Det är i och för sig inget märkligt med det. Tidens tand. Vi brukar kalla den typen av hörselnedsättning för ”senil dövhet”. Den beror väsentligen på att nervcellerna i hörselsnäckan tillbakabildas och tappar allt större del av sin funktion. Dessutom finns det några former av mer eller mindre total dövhet med genetisk bakgrund. Åter så till svaret på din fråga:
Dels finns det några rent anatomiska skillnader mellan hund och människa, som mycket väl kan förklara varför hunden, till skillnad från människan, inte i samma omfattning tycks drabbas av nedsatt hörsel orsakad av skottbuller: Hos människa utgörs ytterörat av en kort horisontell gång som leder ljudvågorna direkt in till trumhinnan och det där innanför belägna mellan- och innerörat. Ljudet överförs därför ”starkare” till människans inre hörselorgan, vilka därför utsätts för en större belastning – och därmed ökad skaderisk – framförallt vid höga toppar i ljudnivån. Hos hund utgörs ytterörat i kontrast mot detta av en lång vertikal gång, utformad som en tratt. Denna yttre hörselgång är också försedd med ett antal hudveck som bidrar till att kapa av toppen av den ljudvåg som skapas av skottet. Hos vissa hundraser förstärks också den ljuddämpande effekten något lite av att öronlappen hänger som ett lock över den yttre hörselgången. Risken för skador i de inre hörselorganen är därför mindre hos hund än hos människa, beroende på anatomiska skillnader.
Det går, trots detta, att experimentellt framkalla nedsatt hörsel även hos hund med hjälp av kraftigt buller, som exempelvis intensiv skottlossning. Det krävs emellertid i regel mycket intensiv skottlossning för att åstadkomma detta och hörseln nedsätts i regel bara inom ett begränsat frekvensområde. Hundar har som bekant ”känsligare” öron än människa och har större förmåga att uppfatta toner med höga frekvenser. Omfånget når upp till tonarter med 50.000 – 60.000 Hertz, mot människans 20.000.
Förutom de anatomiska skillnaderna föreligger också en betydande skillnad i livslängd mellan hund och människa: Av buller orsakad hörselnedsättning uppkommer hos människa i regel från medelåldern och uppåt, säg från 40-50 års ålder. Inverkan av skottlossning börjar oftast först vid 15-20 års ålder, så vi får en jaktlig påverkan på hörselorganet under 25-30 år innan någon tydlig hörselskada uppstår. Så länge lever ingen hund!
Hunden skyddas alltså mot hörselskador på minst två sätt i förhållande till människa: Anatomin har en gynnsammare utformning och de lever helt inte tillräckligt länge för att hinna utveckla några hörselskador av betydelse. Dessutom befinner de sig i regel, som du själv påtalar, längre bort från ljudkällan. Lite skadad kan hörseln nog bli av jakten, men knappast en omfattning som märks i praktiken. Du kan därför lugnt jaga vidare över din hund. Däremot är det ju kanske inte så klokt att ha den med vid övningarna på skjutbanan.
Christer Nälser
<< tillbaka

Hjälper kastrering?
Hej!
Har en flathane på ett år som är mycket jobbig. Vårt mål med vår hund är att ha en hund som fungerar bra med oss i familjen. Vi har inga ambitioner att jaga eller starta på prov men aktiverar honom gärna. Han är dels oerhört intresserad av tikar och kan inte tänka på något annat än att rida på dem men den är inte bara på det viset han är jobbig. Han fungerar bra med oss ensamma men så fort det är andra hundar med oavsett kön blir han fullkomligt splittrad och kan inte koncentrera sig utan bara flänger omkring.
Vi är medvetna om att flatten är en livlig ras men detta är inte bara livlighet och dåligt ledarskap. Det går inte att nå hunden när han är som mest uppspelt/stressad/flamsig. Vi funderar på om kastrering kan vara ngt att ta till. Vid vilken ålder kan man utföra det och vad får det för konsekvenser för hunden? Är operationen omfattande och när kan man förvänta sig något resultat efter den?
Tacksam för svar.

Det ni beskriver är en unghund som tveklöst skulle må bra av att kastreras.
Vid ettårsåldern befinner han sig nu under stark och växande påverkan från testosteronet och ett sådant här beteende representerar urtypen för en kastrationskandidat. Han är uppenbart hypersexuell och han är ännu tillräckligt ung för att inte ha hunnit befäst sina tokigheter alltför djupt. Hos en sådan hund bör kastrering ha mycket stor chans att åstadkomma en radikal förändring till det bättre.
Att kastrera en hanhund är ett relativt enkelt ingrepp. Testiklarna avlägsnas, vanligtvis genom ett relativt litet snitt just framför pungen. Såret kan strama någon dag, men läker i regel utan komplikationer på tio dagar.
Ni får räkna med följande konsekvenser för hunden:
1) Han blir fulare i pälsen, som ofta blir mattare och ibland ulligare
2) Han blir fetare – räkna med en rejält stegrad matlust, vilken ni måste motverka med energisnålare kost
3) Han blir lugnare och mer harmonisk – vilket ju också är syftet med ingreppet.
Begreppet lugnare ska här inte missförstås: Det blir inte så att han blir mindre vare sig benägen eller förmögen att arbeta som exempelvis apportör. Alla de av mina egna hanhundar som har kastrerats har bibehållit full kapacitet att arbeta. Däremot är det inte troligt att ALL livlighet tonar ner, det blir ju i första hand bara de delar – okänt vilka – som har anknytning till hans sexualitet. Framtiden får utvisa vilka. Slutligen: Det är en stor fördel att han är ung vid tillfället för kastreringen. Detta ökar väsentligt att chansen att ni ska slippa problem med aggressivitet mot andra hanhundar, något som ni annars också det troligen hade fått ta med i symtombilden från två till tre års ålder. Min nuvarande hanhund började vid sju års ålder att bli så amorös att han började bege sig ut på uppvaktningar här i byn. Trots den relativt höga åldern svarade han mycket bra på kastreringen och han är ännu vid 10 års ålder en god jakthund. Och han slutade alltså upp med att gå på friarstråt – vilket ju liksom inte längre var någon idé.
Effekten av en kastrering börjar i regel synas inom tre veckor efter ingreppet och full effekt har i regel nåtts efter tre månader. Observera dock att det kan finnas vitala spermier kvar i hans sädesledare efter ingreppet, så ta honom inte till någon löpande tik under sig den första månaden efter operationen. Till er som har denna jobbiga hund säger jag alltså: ”Go for it!”
Christer Nälser

  << tillbaka

 
Startsida