C mot AD och HD?
Jag har hört att man kan minska risken för HD och AD genom att ge valpen C-vitamin under uppväxten. Är det riktigt och i så fall: Hur mycket C-vitamin ska man ge hunden? Kan det vara skadligt med för mycket C-vitamin? Finns det kanske andra vitaminer som är bra att ge extra tillskott av?
Tack på förhand,
Ulrika.

Jag har också hört det, men jag är tveksam till sanningshalten i åsikten.
Askorbinsyra – vitamin C – har hos människa visat sig ha dokumenterad effekt genom att höja förmågan hos vissa vita blodkroppar att attackera och eliminera vissa kroppsfrämmande substanser. Detta brukar kallas fagocytos. Dessutom har vitamin C en historiskt väldokumenterad effekt som sårförebyggande verkan, känd framförallt från forna tiders sjöfart: Om besättningen gavs C-vitaminrika citrusfrukter, motverkades skörbjugg (skorbut), vilket långt tillbaks tiden förorsakat stora problem för åtskilliga fartygsbesättningar, hänvisade till en ensidig kost av huvudsakligen saltad sill och anfäktad potatis. Genom slumpens inverkan visade sig då just tillskott av citrusfrukter rädda åtskilliga sjömän till livet. Och, som sagt, i modernare tid har alltså en allmänt immunförvarshöjande effekt påvisats, till gagn vid allvarliga infektionssjukdomar.
För min egen del har jag under den senaste tiden alltmer kommit att använda kalkbuffrad vitamin C (i form av kalcium-poly-askorbat) som symtomlindrare vid kroniska ledinflammationer (artroser) hos framförallt äldre hundar. Man tror här att kalken komplexbinder C-vitaminet, så att det kan ges i höga doser utan att blodets surhetsgrad (pH-värde) sjunker. I sin egenskap av syra verkar annars vitamin C pH-sänkande. Det kalciumbundna C-vitaminet anses därefter frigöras i de inflammerade lederna och där fungera som ett oxidationsmedel, som snabbt bildar kemiska föreningar med de reaktionsbenägna substanser (fria radikaler) som annars skulle mobilisera kroppens immunförsvar till att försöka reparera skadan i leden. Det är just denna reparationsprocess (inflammation) som anses orsaka symtomen från den drabbade leden. Vitamin C anses alltså motverka denna ”läkande” process och därmed motverka de kroniska besvär från leden som annars uppstår.
I denna roll fungerar alltså vitamin C inte läkande utan snarare symtomlindrande, en nog så viktig skillnad. Jag använder dosen knappt 1 gram kalciumpolyaskorbat per 10 kg kroppsvikt två gånger dagligen i det syftet.
Denna senare funktion är troligen det som har gett upphov till åsikten att vitamin C också skulle kunna förhindra att problem överhuvudtaget uppstår i en led, det vill säga som i ditt exempel förebyggande mot att höftledsdysplasi eller armbågsledsartros ens skulle uppstå. Det finns också ett antal – mycket entusiastiska – rapporter om att så har varit fallet. Samtliga jag har läst har dock varit av typen: ”Jag har gett min hund vitamin C under uppväxten. Den fick inte HD eller AD. Alltså…” Eller av typen ”Förr gav jag inte hundarna vitamin C. Då fick jag ibland HD/AD hos hundarna. Nu ger jag vitamin C. Sedan dess har jag inte…”
Resonemang av den typen säger naturligtvis inte ett dugg om huruvida vitamin C förmår eller inte förmår att förebygga uppkomsten av ledförändringar hos växande unghundar. Om utsagorna skulle vara riktiga, så skulle de sannolikt kullkasta den hypotes om symtomlindrande verkan jag själv använder mig av i min praktik. Då borde ju verkningsmekanismen vara en annan än den förmodade. Det faktum att vissa tillverkare av hundfoder tillsätter vitamin C till fodret – och naturligtvis trumpetar ut det i marknadsföringen – bör man nog ta med en nypa salt. Som i allt annat, riktar sig marknadsföringen till hundfodrets tänkta köpare och dennes förmodade tankar, snarare än vad hunden verkligen skulle behöva eller vilja ha.
Alltså: Jag tror inte att vitamin C har någon förmåga att förebygga uppkomsten av vare sig HD, AD eller någon annan ledåkomma. Däremot anser jag att det kan fungera lindrande för hunden om och när skadan väl uppkommit. Jag ger därför inte mina egna hundar något extra tillskott under uppväxten, men väl från den dag de börjat visa symtom.
Om du skulle vilja ge din hund C-vitamin i något förebyggande syfte, är dock risken för biverkningar mycket liten. Vitamin C är vattenlösligt och ett eventuellt överskott utsöndras därför i regel utan problem via njurarna. Med tanke på C-vitaminets pH-reglerande förmåga bör du för säkerhets skull antingen välja kalciumpolyaskorbat (C-flex) i maximalt ovan angiven dosering eller kalciumaskorbat i knappt dubbla dosen. Det senare kan beställas genom apotek.
Christer Nälser

Luspudel?
Jag har en något märklig fundering/fråga till Christer Nälser. Hur kommer det sig att vissa hundar har lättare än andra att drabbas av löss? Jag har i min egen flock under åren noterat att en del individer drabbas lättare än andra, och att någon individ aldrig haft så mycket som ett par gnetter trots utbrott av löss på flockkamraterna. Beror det på pälskvaliteten? Alla mina hundar är av samma ras (labbar), så det verkar lite konstigt. Har du en förklaring?
Hälsningar från Inger

Visst finns det lushundar! Kanske inte just pudlar (fler än några andra), men mina egna iakttagelser stämmer väl överens med dina.
Två faktorer verkar vara av fundamental betydelse för löss och andra insekter: Färg och lukt. De flesta av oss har nog kunnat observera att ljus klädsel lockar till sig insekter av allehanda slag i större utsträckning än mörk. Och de (åtminstone någorlunda delvis) effektiva ”insektsmedel” som förekommer på marknaden bygger alla mer eller mindre på en förmåga att verka avstötande (repellerande) på insekterna. En verkan som åstadkoms främst med hjälp av diskreta doftämnen (feromoner). Det finns fabrikanter av framförallt myggmedel som hävdar att deras preparat verkar genom att förvränga synen på insekterna, så att de helt enkelt inte ”hittar” sitt målobjekt, men det ställer jag mig mer tveksam till. Däremot kan en tredje faktor av betydelse för insektsangrepp läggas till, nämligen årstiden.
Utan tvekan förekommer de flesta angreppen av just löss under hösten. Om det är sjunkande temperatur eller ökad luftfuktighet på grund av höstregnen som därvidlag har störst betydelse, vill jag låta vara osagt, men just i år, då vi åter upplever en mycket blöt sommar, har antalet lusangripna hundar ökat markant i antal på min klinik.
Ur min egen privata erfarenhetsrepertoar kan jag dessutom hämta följande exempel: Under ett antal år hade jag samtidigt en (tämligen ljus) golden och två svarta labradorer i hushållet. Varje höst formligen invaderades goldentiken av löss, men jag fann aldrig en enda hos någon av labbarna. Dessa fick därför – kanske i onödan, men ändå för säkerhets skull – varje höst genomgå en avlusning, även de. Om inte för annat så för att förhindra ett onödigt snabbt angrepp på den mer mottagliga goldentiken igen.
Färg, lukt, synintryck, väderlek eller annat. Visst skiljer sig alltså hundar åt ifråga om mottaglighet för parasitangrepp! Frågan om huruvida ett värddjur (hunden) skall drabbas av ett angrepp av en parasit (lus, skabb, mask eller annat) rör sig alltid om en fråga om värddjurets dragningskraft – färg, utsöndrade dofter med mera, dess förmåga att motstå angreppet – ”immunförsvarsförmåga” (och här kan kanske även pälskvaliteten spela in?) och parasitens angreppsförmåga (”aggressivitet”) samt infektionsdosen, i praktiken antalet angripande parasiter. Allt detta, kan man förmoda, varierar från fall till fall och därmed också benägenheten att drabbas.
Det vore intressant att veta om du har sett någon skillnad i fråga om färg när det gäller lusangreppen hos dina hundar.
Christer Nälser

Vad är vattensvans?
Några hundar ur vår uppfödning av retriever har råkat ut för så kallad vattensvans. Det är svårt att hitta information om den åkomman och därför undrar jag dels vad det egentligen är för fel på svansen och dels om det finns någon ärftlig bakgrund ?
Britt Andersson

Jag håller helt med dig om att det är svårt att finna bra litteratur om detta fenomen, trots att det är nog så välkänt inte minst i retrieverkretsar. Begreppet ”vattensvans” är en direkt översättning av engelskans ”water tail”. Båda begreppen dock enligt min mening något inkorrekta.
Egentligen rör det sig om en förlamning av svansen, av allt att döma genom en påverkan på de utgående nervrötterna från de främsta svanskotorna, ibland de bakre ländkotorna. Förlamningen förlöper ibland med smärta hos den drabbade hunden, och om inte smärtsamt så nästan alltid med en uppenbar förnimmelse av olust.
Diagnosen är oftast mycket lätt att ställa och när man en gång har upplevt det, så brukar man inte missa diagnosen igen, vare sig som veterinär eller hundägare: En slapp svans som hänger rakt ner, oftast från ungefär en decimeter ut från svansfästet. Markant nedsatt rörlighet och ibland som sagt smärtande – ack hur många hundar som röntgats med frågeställningen svansfraktur på denna diagnos…
Det är typiskt nog retriever som drabbas, främst labradorer. Även andra hundar, som stövare och till och med jämthundar kan dock drabbas av åkomman. Helt klart är svansförlamning ärftligt såtillvida att vissa hundar drabbas betydligt oftare än andra. Och många inte alls, trots likartade yttre betingelser.
Begreppet ”vattensvans” har uppkommit på grund av att en nedkylning i samband med apporteringsarbete i vatten är EN utösande orsak, men det finns andra: Många gånger uppstår förlamningen av svansen i samband med allmänt lågt eller sjunkande lufttryck. Sålunda har faktiskt de allra flesta kliniska fallen föga eller intet att göra med arbete i vatten, vilket alltså gör beteckningen ”vattensvans” mindre lämpad. Hellre då rätt och slätt svansförlamning.
I de flesta fall går förlamningen över av sig självt på någon dag utan att medicinering krävs. Om hunden visar symtom på smärta, kan man använda någon lämplig form av smärtlindring. I de flesta fall duger det då bra med en halvannan vanlig magnecyltablett en till två gånger per dag under några dagar till en hund av labradorstorlek.
I sällsynta fall omfattas även ryggradens bakre del av förlamningen och hunden kan vara oförmögen att hålla sig på benen. Sådana fall krävs definitivt vårdande insats av veterinär.
Christer Nälser