Snällt att kastrera hunden?
Hej,
Jag skulle vilja veta vilka nackdelar som finns med att kastrera en hanhund. Varför är det så ogillat när det gäller hundar, men helt naturligt när det gäller t ex katter och hästar? Är själv inne på min fjärde hanhund och han är absolut ingen problemhund (även om han blir allt kaxigare – han är 2,5 år) och jag tänker inte alls kastrera honom (inte just nu), men tanken slog mig bara...

Varför ska hanhundarna ha kvar sina drifter och tvingas lyda även med löptikar finns i närheten, när det vore "snällare" att låta dessa drifter dämpas?

Kanske är det inte snällare – det är det jag skulle vilja ha svar på!
Malin J

Det ÄR i de flesta fallen ”snällare” att kastrera hunden, framförallt för att det i regel leder till en mer harmonisk hund som bättre kan fokusera på sina uppgifter och som från medelåldern och uppåt inte heller behöver riskera störd prostatafunktion. Nackdelen är framförallt ökad aptit - vilket kan göra en del framförallt små hundar mer eller mindre mat-tokiga – och livlösare päls. I allt övrigt är det i regel till fördel för djuret om det kastreras.

Tveksamheten till kastration av hund går tillbaka till den tid då den förutvarande djurskyddslagen författades. Det fanns då ”djurvänner” som ansåg att hundarna skulle må ”själsligt” sämre av en kastration och ingreppet fick då endast utföras om en veterinärmedicinsk indikation förelåg. Det kunde vara sjuklig sexualitet eller prostataförstoring eller annat. Redan då var det uppenbart i veterinära kretsar att de kastrerade djuren mådde avsevärt bättre såväl ”själsligt” som kroppsligt efter ingreppet, och den lite tokiga regeln togs bort när den nya lagen skrevs.

Alltså: Jag tycker inte att du behöver tveka särskilt mycket inför en eventuell kastration av din hanhund. Oddsen får anses mycket goda att både du och han vinner på en sådan.
Christer Nälser

Varför blev hunden sjuk ?
Hade en fyraårig labbetik som insjuknade i autoimmun hemolytisk anemi och dog senare. Vad kunde uppkomsten av sjukdomen bero på? Hur vanlig är den? Går den bota ?
Ledsen

Klart att du är ledsen för det.

Som namnet egentligen beskriver är autoimmun hemolytisk anemi (AIHA) ett tillstånd, där immunförsvaret utan yttre anledning (autoimmunt) angriper och förstör hundens röda blodkroppar (hemolys) vilket alltså leder till blodbrist (anemi). AIHA uppträder sporadiskt och kan ibland – som i fallet med din labrador – få fatal utgång. Vanligtvis kan man inte någon förklaring till sjukdomens uppkomst, men det finns fall där sjukdomen tycks ha utlösts som en reaktion på läkemedel.

Behandlingen består av höga doser kortison (immunosuppressiv dos för att trycka ner immunförsvaret) tills antalet röda blodkroppar är normalt. Därefter sker en successiv minskning av kortisondosen under bevakning av den röda blodbilden. I många fall kan man helt sluta med kortisonbehandlingen efter en tid, andra gånger får man hålla på med mycket långvarig – kanske livslång behandling och åter i vissa fall får man ingen respons alls av behandlingen.

Autoimmun hemolytisk anemi är relativt ovanligt och än mer ovanligt är det att det inte går att rädda hunden, så här hade du dubbel otur. Jag beklagar din förlust.
Christer Nälser

Mjälthugg
Hej Christer!
Hoppas fågeljakten har gått bra! Har en mycket kort fråga till dej: Kan hundar få "mjälthugg"?
Vänliga hälsningar
Marith H

Hej Marith och jo, tack, fågeljakten i år kröntes till sist med en god framgång.

En intressant fråga, dessvärre inte helt lätt att svara på!

Det vi kallar ”mjälthugg” eller ”håll” är ju välkänt för många motionärer, framförallt hos de som liksom jag själv får anses lite klent grundtränade. Vi vet ju att dessa symtom uppkommer lättare om man anstränger sig för mycket direkt efter en intagen måltid. Men man vet inte om det verkligen är mjälten som är orsaken (kramp i mellangärdesmuskeln är en annan hypotes jag nyss hörde på radio).

Tja, nog kan man väl tänka sig att också hundar skulle kunna drabbas. I så fall borde man se att hunden fortare tappar stinget när den är mätt än när den arbetar på fastande mage. Man borde ju också se att hunden skulle intressera sig åt ena flanken, som ju vi brukar göra vid våra ”mjälthugg”.

Jag kan inte påminna mig att jag har sett något sådant fall ute i skogarna, men kanske kan någon som läser det här bidra?
Bästa hälsningar
Christer Nälser

Eklampsi
Hejsan, jag har en fundering kring eklampsi. Min papillontik fick en kull (första kullen) med fyra jättestora valpar (runt 300 gram per valp). Hon fick diarré efter att hon fick äta en moderkaka vid valpningen som var jättesvår att få stopp på, det tog nästan fyra veckor med svält, vätskeersättning och specialfoder på veterinärens inrådan.

När det gått en och en halv vecka efter valpningen fick hon eklampsi som veterinärbehandlades akut i cirka tre timmar med injektion av kalk direkt i blodet. Allt gick otroligt fort och det var verkligen en fruktansvärd upplevelse för både hunden och oss.

Valparna togs ifrån henne under ett dygn och tre fick hon aldrig tillbaka dem, utan de matade vi helt för hand. Den fjärde fick hon tillbaka (den minsta) efter ett dygn samt fortlöpande behandling under hela digivningen med kalktillskott. Alla klarade sig, både valpar och modern men det som är märkligt tycker jag är följande:

Vid varje löp efter denna händelse får tiken lättare eklampsi-symtom. Hon flåsar, hon blir stel särskilt i bakdelen, hon är rastlös och orolig. Om vi ger henne kalktillskott försvinner symtomen inom en halvtimme. Vår veterinär kan inte svara på varför och om detta är något vi får dras med tillsvidare eller om det kan bli bra igen. Är detta normalt?

I övrigt är tiken en levnadsglad och sund hund på alla sätt man kan tänka sig. Hon äter näringsriktig kost och är i god form och har aldrig annars problem med något. En helsyster till henne avled hastigt vid sin första valpkull, enligt uppfödaren av förmodad eklampsi, (obducerades aldrig) trots kalktillskott under hela digivningen, visserligen var kullen stor – åtta valpar, men jag tycker det är lite märkligt att två helsystrar har samma problem så att säga.

Enligt vår veterinär är det inte ärftligt. Men ändå avråder hon från ytterligare kullar vilket vi ej heller har för avsikt att ta då det finns sådana här frågetecken.

Kan du berätta lite mer om eklampsi och har du några svar på våra frågor och kanske något tips om hur vi kan göra för att ge vår älskade lilla tjej en så bra tillvaro som möjligt även när hon löper så är vi ytterst tacksam.
MVH
Ingela Olsson

Eklamsi är ett livshotande tillstånd där mängden kalcium (”kalk”) i blodet inte räcker till för att driva muskulaturens arbete. Uppkommer oftast hos tikar när deras mjölkproduktion är som störst, vilket är när valparna är ungefär tre veckor gamla. Mindre vanligt är eklampsi i samband med själva förlossning, även om också det förekommer. Mildare former av kalkbrist i samband med förlossningen medför att livmoderns arbete avstannar innan kalkdepåerna har tömts (värksvaghet). Detta är inte primärt livshotande för tiken, men kan naturligtvis bli det på lite längre sikt om hon inte kan få ur sig valparna. Vid eklampsi fortsätter det muskulära arbetet tills kalknivån blir så låg att inte ens hjärtats muskulatur kan hållas igång och tiken dör i hjärtsvikt.

Det är alltså inte alls normalt att tiken ska visa eklampsi-symtom vid varje löp. Okej att kalkförlusterna blev så stora på grund av diarrén i samband med valpningen, att hon då fick eklamsi. Jag tycker dock att omständigheterna i övrigt (återkommande symtom vid löpen, kullsysterns dödsfall) talar för någon mer permanent rubbning i tikarnas kalkomsättning. Kanske kan din veterinär ta blodprov och undersöka kalcium-nivån när hon visar symtom nästa gång? Annars tycker jag att du kan pröva att ge lite extra kalk och d-vitamin åtminstone i samband med löpen. Eftersom det i din berättelse finns tecken på ärftligt inslag, bör tiken inte längre användas i avel.
Christer Nälser