|
Äntligen har videon från 1997 års Spaniel Mästerskap blivit färdigställd! Vi är många som misströstat och funderat över ifall den skulle komma överhuvudtaget. Nu är den här och jag kan kort och gott konstatera att väntan var mödan värd. Det är en bra, faktiskt mycket bra video! Visserligen har jag en arbetskopia att utgå ifrån, där vissa justeringar kvarstår att göra, men dessa kommer sannolikt bara förbättra det hela. Det är en lång video, drygt 3 tim, vilket undertecknad kände en viss skepsis inför, men efter att ha studerat den är jag mycket nöjd med vad jag fått se. Det är en utmärkt dokumentation över händelserna på Öster Malma under 2 dagar i november året 1997 då Spaniel Mästerskapet genomfördes. Visst kan det finnas de som tycker att den är för lång, men det är ju enkelt avhjälpt genom snabbspolning. Personligen blir jag mycket besviken när man inte får se de olika hundarna ordentligt. På mästerskapet hade publiken och övriga startande stundtals svårt att se vad som hände p g a tät terräng. Vissa ekipage såg man nästan inte alls, t ex vinnaren Fågeljägarens Split och Bengt Rödseth. Videon, som kastar ljus över ekipagens framfart, ger en större förståelse för händelserna utveckling. Nu med facit i hand kan man noga studera och bedöma de olika hundarnas prestationer och själv dra sina slutsatser om insatserna. Resultatet avseende bild, ljus och ljud kan eller skall jag på intet sätt bedöma ur ett professionellt perspektiv. Däremot kan jag som amatör och med kunskap om spanieljakt ge högsta betyg till hur de olika ekipagen dokumenterats. Endast vid några tillfällen (vid batteri- och filmbyten) har filmarna missat väsentliga avsnitt (bl a ett eftersök på rapphöna) och som hade avgörande betydelse för en del hundars fortsatta medverkan i mästerskapet. I många avseenden skulle man kunna använda filmen som en ren instruktionsfilm med exempel på både goda och dåliga sätt att hantera vanliga och ovanliga situationer som uppstår vid spanieljakt. Man kan bl a notera att vi i Sverige förefaller använda rösten i förhållandevis hög utsträckning när vi för våra hundar. Det hade jag inte tänkt på förrän jag satt i soffan och studerade de olika startande på TV. Om man dessutom jämför hur hundar förs på de brittiska mästerskapsfilmerna där man genomgående enbart använder visselpipa, blir det ändå tydligare. Om det ena är att föredra framför det andra får väl var och en avgöra, men jag har fått något att fundera över i varje fall. Vad är minst störande ur ett jaktligt perspektiv; att använda rösten, visselpipa, vanliga visslingar i olika grad och styrka, ensamt eller i kombination? Jag skulle gärna vilja lyfta fram domarens sätt mot deltagarna under mästerskapet som är så påfallande sympatiskt. Alla startande får med sig ett "good luck" vid starten (vilket så väl behövs) och om det gick tokigt för någon blev det "sorry about that" på ett sätt som vittnar om domarens erfarenhet av att det alltid inte kan gå bra. För visst får vi se att även de mest rutinerade och erfarna ekipage kan ha otur och/eller misslyckas (varför händer det alltid på prov?!). Inget är givet på spanieljakt. Olika vägval demonstreras. En del väljer att hoppa från tuva till tuva, andra går balansgång på en stock, en väljer att krypa under buskarna istället för att gå runt, några har otur att initialt trampa ner sig men repar sig och kommer igen, någon har svårt att forcera ett hinder eller fastnar i besvärliga törne ett ögonblick. Detta är kanske betecknande för det vi pysslar med - inget finns givet utan alla hanterar situationerna utifrån var och ens förutsättningar. Om någon skulle ha missat mitt budskap - videon från 1997 års Spaniel Mästerskap är mycket bra. Den tål att studeras både en och flera gånger. Om Du är intresserad av spaniels och spanieljakt - se den. Maria Müllersdorf |