Släpper dummyn Det sker som sagt bara när han flåsar. Beror det på bristande erfarenhet eller på vad? Har du några bra tips? Eller blir det till att träna "håll fast"? Hej! Detta är ett moment som ingår i grundutbildningen. Träna
på så ska du se att det löser sig. Fågelhund för klövviltsjakt? Wachtel och münsterländer finns på listan, men jag har alltmer börjat titta åt jaktspringerhållet. Deras sätt tilltalar mig. Frågan är dock om jag riskerar bli besviken utifrån de uppställda kriterierna. Jag vet att det väl närmast är att svära
i kyrkan att fråga om fågelhunds möjligheter att fungera
som rådjursstötare, men jag tar modet till mig ändå:
Vad tror/tycker ni? Hur går jag lämpligen tillväga för
att få ett bra resultat? Finns det bra litteratur som behandlar
detta? Den beskrivning du ger stämmer faktiskt ganska bra på en väldresserad wachtelhund. De är socialt mjuka, även om de kan vara tuffa nog när det gäller att ta hand om skadat vilt, och är föriga och dresserbara. Felet med wachtlarna i dag tycker jag är att man inte tar tillvara dessa egenskaper utan rätt och slätt jagar in dem utan att först lydnads- och apportdressera hunden ordentligt. Då blir det som det blir. Du anser att det är som att svära i kyrkan att föreslå en fågelhund som rådjursstötare och menar då jaktspringer. Men alldeles dessförinnan har du utan att blinka förklarat münsterländer vara ett tänkbart, för att inte säga självklart, val för samma ändamål. Är inte en münsterländer en fågelhund? Jovisst, men på många håll betraktas nog den rasen som en klövviltshund, och man sätter upp en förvånad min om någon påstår att det i själva verket är en stående fågelhund som man låter springa efter rådjur. Så illa kan det gå. Eller det kanske inte är så illa… Det beror på. ”Fel” användning av en jakthund har ingen negativ betydelse för rasen så länge som man avstår från att avla på vad dessa hundars egenskaper för ”fel” jaktsätt och om det dessutom finns tillräckligt många representanter för rasen som visar upp de ”rätta” egenskaperna på jaktprov samt om aveln huvudsakligen läggs på dessa senare hundar. Med andra och enklare ord: Använd din hund till precis vad du vill om det inte bryter mot jaktetikens regler, men avla inte på de egenskaper som gör den bra till sådan jakt rasen inte är avsedd för. Vad jag nyss sagt gäller naturligtvis inte bara ”felaktig” jaktanvändning. Avel på exteriör och sällskapstalanger påverkar ju också våra jakthundar negativt, den saken har vi sett åtskilliga exempel på. Naturligtvis vill jag inte att du, eller någon annan för den delen, arbetar för att göra jaktspringern till en klövvilthund. Men jag kan eller vill naturligtvis inte hindra dig från att jaga klövvilt med jaktspringer. Bara du lovar mig att inte para med en annan klövviltsdrivande spaniel och annonsera valparna som klövvilthundar. Då bidrar du aktivt till att förstöra rasen och rasera det avelsarbete som fortgått under århundraden. Problemet är att en del uppfödare gör så. Inte för att deras hundar är speciellt duktiga, utan för att de tror att de är det. Och för att tjäna pengar. För en spaniel är det verkligen ingen kvalificerad uppgift att sätta fart på och sätta efter en guppande rådjursgump. Sådana ”viltskrämmor” kan man göra av snart sagt vilken ras som helst. Kvalificerat spanieljobb är att peta upp en hare ur legan med nosen och sätta sig direkt utan kommando när haren guppar iväg. Sådana hundar ska gå i aveln, inte viltskrämmorna. Det är vi skyldiga både gångna generationer av idoga uppfödare och kommande generationer av ”riktiga” spanieljägare. Varför inte skaffa en dual purpose spaniel? De är ju redan
”förstörda” genom avel på annat än rena
spanielegenskaper och fungerar bra på rådjur och annat klövvilt,
är lättförda och socialt mjuka. Spårproblem Men vad gör man åt saken? Följer jag med honom kan det bära iväg lååångt bort och han får svårt att hitta till baka till spåret igen. Motivationen är bra och han gillar att spåra och förutom dessa små utflykter så är han duktig. Jag har provat med att ha både mindre och mer blod i spåret, men inte märkt någon skillnad. Han är väldigt mjuk och förarvek så jag har varit försiktig med att lägga mig för mycket i hans arbete då jag är rädd för att han kommer att stanna upp och fråga senare. Vad kan jag göra för att få bort detta beteende?
Han är nyligen behandlad mot noskvalster, så det beror inte
på den saken. Hej! Din hund anser att dessa spår är av högre prioritet och byter därför från det spår du lagt till det mer intressanta och kanske färska spår den stöter på under ert arbete. Ditt spår måste vara tillräckligt intressant för att du ska få din hund att värdesätta det. Kanske kortare spår där slutmålet och belöningen är av största vikt. För att undvika detta måste du vara vaksam och direkt du ser att hunden byter vittring, bestämt ta den tillbaka och med beröm få den att följa det spår du lagt. Ett sätt att provocera hunden att göra fel är att till exempel släpa ett vilt tvärs över spåret och markera stället med en snitsel. Då kan du vara beredd och korrigera i samma ögonblick som hunden visar minsta tendens att vika av från blodspåret. Även om din hund är förarvek, måste du korrigera ett felbeteende. Hur ska den annars veta vad som är rätt eller fel? Hur mycket eller hur starkt du ska korrigera beror på hunden. Men
den måste uppfatta att tillsägelsen är en negativ följd
av dess eget beteende i denna situation. "sluta genast med det du
gör nu" Använder inte näsan
Hej Karin, Botemedlet består i att sluta hjälpa hunden. Skickar du på apportsök ska du avstå från att dirigera hunden om den inte lyckas finna. Se i stället till att apporterna inte blir svårare än att hunden finner innan den ger upp. Lätta apporter till en början och sedan allt svårare efter hand som hundens självförtroende och ihärdighet tilltar. Lägg till exempel ut flera apporter, hämta hunden och skicka den på apportsök. Avsluta efter några apporter, när du misstänker att din hund kanske inte kommer att klara flera utan att ge upp. Hämta själv in de återstående. Stannar hunden upp och tittar på dig ska du inte säga ett
knyst eller göra något handtecken. Tag inte heller ögonkontakt
med den. Hunden ska lära sig att det aldrig lönar sig att fråga
efter hjälp under ett apportsök. Däremot får du gärna
hjälpa hunden omärkligt genom att till exempel röra dig
sakta och som av en tillfällighet så att du förflyttar
hundens sök till ett område där det finns något
att hämta, eller genom att försiktigt smyga ut en apport som
hunden snabbt finner i stället för den alltför svåra
han snart tröttnar på att leta efter.
|