Viltvana.
Min 14 månaders jaktgolden är inte helt spontan på vilt. Första gången viltet kastas tar hon den i ren iver men att göra om det – blääh! Jag har kört intensiva "viltomgångar", med nytt vilt varje dag i cirka en vecka och sedan gjort ett uppehåll. Små fåglar går bra, större är värre. Mås som and, spelar ingen roll. Hon tar dem en gång och inte mer.

Apporteringen i övrigt går mycket bra – med tanke på hennes ålder ska kanske tilläggas. Tidigare funkade inget så vi tränade inget, nu funkar allt.

Hon sitter kvar, hämtar, håller kvar, men kan emellanåt söka med dummy i munnen och byta vilt.

Tilläggas bör att vi aldrig tränat ”håll fast” eller tvångsapportering. Sedan hon mognat för träning håller hon dummyn ända fram med bra fart, sätter sig, slänger upp framtassen och vill bli kliad på bringan. Vi använder hennes mamma som förebild och avundsjuksobjekt!
Lotta

Eftersom du inte tränat ”håll fast” och därför sannolikt inte heller apportering på kommando från handen, har du inget verksamt kommando att ta till när hunden vägrar. Apporteringsträningen är alltså inte helt genomförd. Lär alltså din hund fatta, hålla kvar och släppa på kommando. Gör detta vid speciella övningar, som ska vara skilda från hämtövningarna. Annars kan det hända att hunden tvekar när den ska komma tillbaka med en apport, och då har du bytt ett problem mot ett annat.

När hunden på kommando tar vad du håller fram eller lägger framför den, håller fast så länge det behagar dig – sittande eller gående fot – och släpper på kommando, kan du också kräva att den varje gång ska lyda ditt apportkommando. Då ska den också ta allt du ber den ta.

Men det gäller att genomföra denna träning i mycket små steg och under en lååång tidsperiod. Forcerar du är risken stor att hunden börjar tycka mindre om att apportera och i värsta fall vägrar helt.

Du säger att hunden tar ett vilt en gång, men inte två. Egentligen räcker det! På jakt hämtas ju varje vilt bara en gång och på träning kan man använda dummies. Tyvärr måste en retriever apportera en massa ”begagnat” vilt på jaktprov, men egentligen är det proven det är fel på och inte hunden…
Sten Ch
Tillbaka

Tvångsapportering.
Min fråga är, måste man tvångsapportera för att få en säker apportering? Det är strävhårig vorsteh det handlar om.
Anki

En kort fråga som kan besvaras ännu kortare, med ett enkelt NEJ. Men det svaret skulle naturligtvis inte göra dig mycket klokare, Anki. Därför får du också ett lite längre svar:

Det finns de, särskilt bland dressörer av stående fågelhundar, som säger att alla hundar måste tvångsapporteras, annars blir de inte pålitliga apportörer. De har fel av den enkla anledningen att det finns många hundar som blir strålande apportörer utan att de någonsin kommit i närheten av tvångsapportering. Jag skulle vilja påstå att de allra bästa apportörerna finns i denna grupp.

Om det verkligen varit nödvändigt att lära ut apportering med tvång, varför måste man då inte tvinga pointern att stå, stövaren att följa harlöpor, finnspetsen att skälla fågel eller terriern att ge sig ner i rävgryt? Svaret är naturligtvis enkelt: hundarna har medfödda anlag för dessa saker, det är därför man använder olika raser för olika ändamål. Varför skulle just apportering vara ett undantag, en egenskap med så svag ärftlighet att man inte lyckats konsolidera den i aveln?

så här ska det se ut! Första bilden visar hunden före kommandot. Den vet att den inte får apportera ännu. Andra bilden är tagen samtidigt som apportkommandot ges. Hunden visar här att den fullkomligt förstår kommandot, och föraren kan i fortsättningen ställa krav på att den ALLTID ska åtlyda det.

Men, och detta är ett stort och viktigt men, därmed är inte sagt att det inte krävs ett visst mått av mer eller mindre handfast dressyr när apporteringen lärs ut. Låter man en hund utveckla apporteringen enbart utifrån sina medfödda anlag, blir det lätt så att den i första hand väljer att göra det den själv vill för ögonblicket. Det kan vara att apportera vad husse/matte vill att den ska ta, men det kan också vara att strunta i det döda djuret och till exempel ge sig ut att leta efter friska djur att jaga. Eller så kan den tycka om att apportera vissa djurslag eller föremål, men inte andra.

Att det ofta är så framgår inte minst av alla apportfrågor i denna spalt eller i till exempel tidningen Jakthunden. Det vimlar av frågeställningar i stil med ”Min hund vägrar apportera dummies/kanin/fågel/varmt vilt/kallt vilt” och så vidare.

Vad jag brukar rekommendera är därför att i början helt förlita sig på hundens naturliga anlag och försöka få till stånd en hyfsad apportering genom lek och uppmuntran. Man kräver inte snygga avlämningar och annat som kräver dressyringripande och därför kan påverka arbetsglädjen och spontaniteten negativt. När hunden närmar sig ettårsåldern börjar man träna den att hålla fast, släppa och fatta apporten (i den ordningen!) inomhus, utan att blanda in den positiva lekapportering man tidigare ägnat sig åt utomhus. Hur det exakt går till kan du läsa i tidigare svar eller i man bok Jakthundar. Det är mycket viktigt att denna dressyr sker i mycket små steg och under en lång tidsperiod. Den får ABSOLUT INTE forceras. Räkna inte med dagar, utan med veckor.

På detta sätt lär man in själva apportkommandot. När hunden utan att tveka och på kommandot ”apport”, direkt tar en apportbock, dummy eller vilt som du håller i handen eller lägger framför den, vet du att den förstår kommandot och du kan i fortsättningen kräva att den alltid lyder det.

Vissa hundar kan ha svårt att förstå att de ska hugga apporten från handen på kommando. Det finns olika sätt att komma vidare med en sådan hund, och det ena av dessa är tvångsapportering. Med det menar jag att man tillfogar hunden smärta (knip i örat, omvriden halslänk) fram till det ögonblick då den öppnar munnen för att ta apporten, då all smärta försvinner direkt.

Observera att jag rekommenderar utpräglad tvångsapportering som en sista utväg. Metoden kan nämligen ge irreparabla skador om man gör fel eller har för bråttom och den ska därför reserveras för hundar som absolut inta kan fås att apportera med andra metoder. Däremot kan man fortfarande tvångsapportera en hund som man inte lyckats få att apportera spontant.
Sten Ch
Tillbaka

Hur hård vågar jag vara?
Hej!
Jag har en tvåårig springer spaniel hane (ej working) som jag har lite problem med när det kommer till att apportera vilt. Han har ett fint fältarbete med bra fart och apporterar med glädje dummies, men när det kommer till fågel så blir han genast tveksam och vill inte gärna plocka upp det. Intresse för viltet finns men han vill inte bära.

Jag har försökt med olika knep för att få upp intresset men känner mig osäker på hur "hård" jag skall vara. Vill ju inte att det skall bli helt fel så att han totalt tappar viljan. Hur ska jag träna?
Vänliga hälsningar,
Linda

Hej Linda,
Många hundar tvekar i övergången från dummy till vilt. Då är det alltid bäst att försöka lösa problemet genom att locka fram en lösning, hellre än att ta till hårda tag. Risken är annars stor att man gör apporteringen till någonting obehagligt. Men å andra sidan är ingen apportör färdigtränad om den inte känner ett absolut krav att apportera när den får ett apportkommando. Men detta krav kan man sätta in senare, när lekapport av både dummy och vilt fungerar bra och upplevs positivt av hunden. Då är risken mindre att kravet ska påverka apporteringslusten negativt.

I din hunds fall verkar det som om saken relativt enkelt ska kunna lösas med hjälp av motivationshöjande övningar som hjälper hunden att komma över initialmotståndet. Försök därför locka honom att ta fågeln – som naturligtvis ska vara hel, färsk och fin och varken för liten eller för stor – genom att du ”leker” med den framför nosen på honom, ungefär som när man leker tafatt med en kattunge. Beröm när han tar tag i fågeln, och så fort du bedömer det som möjligt ska du försöka få honom att hålla kvar och lämna av till din hand. Funkar det kan du kasta fågeln en meter eller så, och uppmuntra honom att hämta den. Tvekar han att ta upp kan du antingen gå fram till honom och rycka i fågeln eller springa från honom medan du lockar. Vilket som fungerar bäst beror på hunden och situationen.

Ett annat sätt att få en hund att ta fågel första gången brukar vara att låta hunden göra en vattenapport. Många hundar hugger då fågeln för att bogsera in den till land och undersöka den närmre, och kommer på så sätt över sin initiala blyghet.

Ett tredje sätt är att göra övergången mellan dummy och vilt gradvis genom att börja träna med dummy med fågelvingar på. Nästa steg blir att använda en fågel som fås att likna en dummy genom att den till exempel stoppats in i en kraftig strumpa. Sedan kan tyghöljet kring fågeln göras allt tunnare och mindre.
Kör igång och lycka till!
Sten Ch
Tillbaka