Varar ärlighet längst?
Jag har en fundering på det här med ärlighet i apporteringen. Det är ett begrepp som förekommer relativt frekvent i domarkritiken, men är hundraprocentig ärlighet alltid det optimala?

Exempel 1: Hunden skickas på en markering, och på vägen ut får den vittring av en annan apport (den springer nästan över apporten). Hunden markerar apporten med en lätt vridning på huvudet men fortsätter i oförminskad hastighet mot den markering den sett falla. Efter att ha lämnat av markeringen hämtas den "dolda" apporten.

Exempel 2. Hunden skickas på samma markering och får vind av den dolda apporten. Denna apporteras direkt och hunden skickas igen på markeringen. Hunden har helt klart för sig var denna ligger och vet att den hämtat en annan apport.

Hunden i exempel två är väl egentligen ärligare i sin apportering? Den apporterar ju omedelbart den första apport den får i näsan, men har samtidigt klart för sig att markeringen ligger kvar. Detta måste väl vara eftersträvansvärt i teorin? Men ponera att den fågel hunden ser falla bara är vingad och att den "dolda" fågeln är stendöd (troligt eftersom den ligger kvar där den ligger!). Då måste det vara bättre att hunden gör som i exempel 1 – att strunta i fågeln på marken för att hämta den fågel den sett falla. En vingad fältfågel hinner ju en ansenlig bit på den korta stund det tar för hunden att lämna den döda fågeln. Eller vad tycker expertpanelen? Detta är fortfarande ett högst hypotetiskt resonemang eftersom våra retrieverjaktprov är kallviltsprov, men med ökande förekomst av varmviltsprov så kanske frågan kan bli aktuell.
Sofia

Hej Sofia !
En intressant fråga som kan få många svar. Det snabbaste och enklaste svaret är väl att de är lika ärliga och att det beror mycket på omständigheterna runt omkring. Avstånd mellan apporterna, vittringsförhållanden, skadat eller dött vilt etcetera. En hund med stor erfarenhet av klappjakter och större andjakter kan, om hunden dessutom har den rätta samarbetsviljan, ganska enkelt sändas på en skadeskjuten fågel även om flera döda ligger i dess väg. En förutsättning är dock att hunden har markerat fågeln och att den sänds snabbt. På våra artificiella jaktprov kan man ibland få se avarter på uppläggningar med "förbjudna" vilt. På ett "kallviltsprov" är alla kråkor lika döda och det går inte att fingera att något vilt är skadeskjutet.

Om det "förbjudna" viltet ligger i god vind för hunden och i en liten vinkel till det vilt man vill ska apporteras, är man enligt mitt sätt att se det "ute och cyklar" som provledare och domare. Dessutom kan man en del gånger få höra över en minuts "nejande", visslande och armfäktande innan "rätt" apport tagits in. En vingad fasantupp hinner springa till nästa gods under den tiden, varför övningen är helt förfelad och borde ha avbrutits för länge sedan. Om man vid jakt och/eller prov vill få en hund att avstå från att fullfölja apporteringen av ett vilt den fått vind av, så måste detta ske snabbt och med små medel. Hundens samarbetsvilja är här av största betydelse.

Jag själv är ofta ute och jagar duvor och använder då alltid dom skjutna duvorna som lockfåglar. Det är förvånansvärt hur lätt det är att lära vissa hundar att låta bli och apportera de duvor som lagts ut som bulvaner. I stället hämtar de till nästan hundra procent den sist skjutna duvan. Ofta kan de nosa på några duvor innan de hittar den rätta, men de vet att det är den nyskjutna som ska in!

Den ärligaste hunden är därför kanske den mest rutinerade och bäst tränade som tar rätt initiativ vid rätt ögonblick och att detta görs under övervakning av en erfaren hundförare som snabbt och enkelt kan avbryta hunden om föraren skulle vara av annan åsikt än hunden.
Lasse
Tillbaka

Träning av stående fågelhund.
Hej,
Jag har under en längre tid funderat på en stående fågelhund. Valet föll efter mycket letande på en Långhårig weimaraner. Jag har tränat retriever sedan mitten av 1980-talet med bra resultat men kan inget om den stående fågelhundens träning och inlärning. Jag funderar över vad jag ska börja med när det gäller den stående fågelhundens jaktträning. Jag förstår vikten av fostran och lydnad, men var ska jag lägga tonvikten? Har ni några bra tips på övningar som vi kan börja med? Slutligen behöver jag kontakt med någon bra instruktör inom Stockholmsområdet som kanske kan hjälpa mig lite mer konkret.
Siv

Hej Siv
Om du är på jakt efter en mångsidig och personlig hund, så har du valt rätt ras. Bara utseendet säger allt. Randiga små bylten med blå ögon när dom föds, och växer upp till silvergrå ståtliga hundar med gula ögon.

Oftast är weimaranern en ”enförarhund” som inte arbetar lika bra utan husse eller matte. Många anser att det är en ”skarp” hund och det florerar många historier om hur exempelvis figuranter vid prov blivit skrämda av dessa hundar. Mycket av detta ligger bakom weimaranerns utseende med dess gula ögon. Användningsområdet för weimaranern är oändliga, mögelhund, polishund (i England), bombhund (i Malmö), draghund, brukshund och inte minst en ypperlig jakthund. Självklart kan man inte jämföra weimaranern med dom brittiska storgående fågelhundarna, utan påminner mer om vorsteh.

Angående träning så är det två moment som jag personligen tycker är viktigast förutom en god allmänlydnad. Det första är att ”få ett bra ligg” som en god vän till mig olyckligt uttryckte sig, det vill säga du ska alltid kunna få stopp på din hund i vilken situation som helst. Tidigare var det att på förarens kommando ska hunden kasta sig platt på marken, men nu tycker nog de flesta att det räcker med att hunden sätter sig. Detta är ett av det svåraste momenten i dressyren, på dressyrplanen kan det fungera hur bra som helst men i en jaktsituation visar det sig om du har lyckats, det är väldigt svårt att få stopp på en hund som har t ex ripor flaxande bara några meter ifrån sig.

Det andra är en bra inkallning. Du ska kunna få in din hund i alla situationer.

Du kan ta kontakt med en bekant till mig i Sollentuna, som är redaktör till tidningen Weimaraner-Nytt: Ann Hillgren tel. 08-585 797 80. Svenska Weimaranerklubben har även hemsida, adressen är: http://hem2.passagen.se/weimar
Robert
Tillbaka

Litteratur om passivitetsträning.
Jag undrar om det finns någon litteratur om passivitetsträning och var man i så fall kan få tag i den.
Christian

Mig veterligen finns ingen sådan litteratur, men jag följer inte hundbokfloden så där jättenoga, så någon annan kanske vet bättre och kan tipsa om lämplig litteratur. Däremot minns jag att jag själv skrivit lite om passivitetsträning i Jakthunden (nr 5/98) i samband med att jag skrev om Bengt Rödseth och hans träningsmetoder. Bilden här bredvid är från det tillfället – fem av Bengts spaniel sitter under ett pass i passivitetsträning helt oitresserade av fasankycklingen uppe till vänster i rishögen och av flera andra kycklingar utom bild. De bryr sig inte om den för att de vet att det ändå inte skulle tjäna något till, de kommer inte att få lov att ta ett steg i dess riktning.

Så här säger Bengt i artikeln:
”Numera tränar jag först och främst passivitet med alla hundar. En fågelhund av vilket slag det vara må får ju aldrig intressera sig för någonting som rör sig, oavsett om det är en hare som springer, en fågel som flyger upp eller som faller efter skottet. Då måste hunden vara bergfast stadig. Detta uppnår jag inte genom högljudda och uppstressande rop eller genom att tillfoga hunden obehag när den vill rusa. I stället arbetar jag från första början med att systematisk ”avinlära” allt intresse för rörelse.

Jag sätter eller lägger valpen eller hunden och kastar bollar och apporter kring den utan att den någonsin får hämta. Det är viktigt att hålla på så länge att hunden slutar att reagara på rörelsen. Dessutom kastar jag aldrig en apport, utan lägger ut dem under själva apportinlärningen, som enbart består i att jag lär hunden att på kommando men med glädje gripa och hålla kvar olika föremål.

Jag kan också sätta en fågel i en bur bredvid hunden, fortsätter Bengt, eller ta med den in i en hönsgård, bland tamkaniner eller i ett duvslag, och se till att hunden helt kopplar bort intresset för viltet innan vi avbryter. Detta ointresse kommer helt av sig självt, utan något krav eller obehag, bara husse eller matte själv orkar sitta med och vänta ut hunden. Det kan bli frågan om flera timmars väntan. Ett bra sätt är att träna med duvor som släpps framför hundens nos när den minst anar det, till exempel under en promenad. Varianterna är många, men principen hela tiden densamma – hunden skall lära sig nonchalera allt som är i rörelse och får aldrig ta ett steg efter något som rör sig eller just rört sig.

En enda apport under passivitetsträningen är tillräckligt för att skapa förväntan hos hunden, och då måste man börja om från början igen. Så småningom, när hunden är helt passiv i alla situationer och inte förväntar sig att till exempel en kastad dummy är avsedd för den, kan jag däremot börja arbeta med apportering och fältarbete i viltterräng. Men det gäller då att ransonera apporterna. Alltför många tränar för mycket. Ta vattenapportering som exempel. Vad finns det för anledning att kasta apport efter apport ut i vattnet om hunden visat att den klarar denna svårighetsgrad? Hunden lär sig inget, men bygger upp sin apportförväntan och stressnivå så att den snart blir som tokig så fort den ser en dummy. Inte att undra på att en sådan hund snart börjar brista i stadga! Receptet är att minska på apporterna och i stället öka svårighetsgraden. Kvalitet före kvantitet.

Jag tränar också passivitet i skott. Hunden får sitta och se mig omväxlande kasta dummies och skjuta med startpistol, utan att det leder till någonting. Snart bryr sig hunden inte om kasten eller skotten och tittar i stället på mig för att försöka utröna när jag tänker befria den från sittkommandot.”
Sten Ch
Tillbaka