Skillnaden mellan springer och cocker.
Jag äger en flatcoated retriever som jag jakttränar och startar på prov med. På senare tid har jag börjat intressera mig för jaktspanielns sätt att arbeta och undrar om någon kan berätta om skillnader mellan springer och cocker. Finns det någon klubb för jaktspanielägare eller är man hänvisad till de "vanliga" rasklubbarna? Är tikarna mjukare och mer lättförda än hanarna eller är de överlag så samarbetsvilliga att könet inte spelar någon roll? Jag tänker närmast på att det blir så mycket nytt när det gäller träningen av hunden att jag kanske borde välja en tik?!?
Vårhälsningar från Rödluvan

Nej, det finns ingen speciell klubb för jaktspanielägare. Att förlita sig på rasklubbarnas kurs- och träningsutbud tror jag inte lönar sig särskilt väl. När det gäller spanielns utveckling som jakthund kan man knappast påstå att ras- eller specialklubbarna tillhör spjutspetsarna. Men som du säkert läst på sajtens nyhetsavdelning har jaktspanielfolkets missnöje med klubbarna lett till diskussioner om bildandet av en egen klubb. Huruvida detta sanktioneras av SSRK är ovisst och i värsta fall kan det leda till en splittring av både SSRK och SKK, precis som skedde för några år sedan i Danmark. Såvitt jag förstår ligger bollen nu hos SSRK. Klubbens handlande i den ömtåliga situation som råder får stor betydelse för den framtida utvecklingen.
Vad gäller skillnaderna mellan springer och cocker spaniel för jakt handlar det inte om stora saker. Springern brukar ha ett raskare och regelbundnare sök som får hunden att ta mera mark med sig per tidsenhet, medan cockern gärna arbetar i ett tätare och på ett sätt noggrannare mönster. Det gör att cockern ofta är den bättre kaninhunden, eftersom kaninjakt kräver ett mycket noggrant arbete i tuvor och täta snår. I homogen terräng där fasaner gärna springer undan, brukar däremot en snabb och intensiv springer spaniel vara den bästa av de två. Men som vanligt är de individuella skillnaderna ofta större än de rasmässiga.
Vad gäller apporteringsförmågan är den lika god hos bägge, men det är så klart svårare för en liten jaktcocker att ta sig fram i tät vattenvegetation med en fågel i mun, speciellt om det är en gås. Men storleken är inte allt; jag har sett en liten jaktcocker apportera grävling.
För att ha en chans på jaktprov bör en spaniel vara så väl i hand i viltsituationer att den inte går ett steg efter även om föraren inte ger någon stoppsignal. Detta är inte särskilt svårt att lära hunden, men det behövs viltrika tränings- och jaktmarker för att ge tillräckligt med viltkontakter för att den spontana stadgan ska infinna sig och för att hunden ska få den rutin som behövs på prov. Tänk på detta innan du skaffar jaktspaniel! En retriever kan vem som helst träna till jaktprovstandard, bara man har tillgång till en sjöstrand och lite öppen mark, ju viltfattigare, desto bättre. Så icke med spaniel! Tänk på att ett spanieljaktprov försiggår som jakt och hundarna måste vara ordentligt jakttränade för att göra skäl för domarens tid.
Tik eller hund? Det har inte så stor betydelse. Skillnaderna mellan individerna är oftast större.
Sten Ch
<< tillbaka


Ledarskap eller arv?
Kort och koncist: Beror förföljande/jagande av levande vilt (det gäller retriever) enbart på dåligt ledarskap eller finns här en genetisk disposition? Jag tycker själv att jag under åren sett tydliga tecken på det senare, men hör ofta i diskussioner att det är en ledarskapsfråga. Till en viss del tror jag dt med, men har ju sett veritabla "jaktidioter". Vad säger panelen?
Tack för en utmärkt sida.

Detta är en mycket intressant och kontroversiell fråga. Uppfödare till duktiga hundar med bra anlag hävdar att arvet är av stor betydelse medan uppfödare av mindre dugliga hundar gärna skyller på miljö och brist på ledarskap!
Här finns egentligen inga vetenskapliga bevis på vad som verkligen är ärftligt. Vetenskapen är fullt sysselsatt med de allsköns sjukdomar våra hundar är behäftade med och det finns helt enkelt varken ekonomi eller intresse för den mängd små anlag som gör en hund bra eller dålig.
Detta skapar en enorm grogrund för ett allmänt tyckande – mer eller mindre väl underbyggt!
Ärligheten gentemot sig själv eller sin uppfödning är på de flesta håll inte vad den borde vara. Den egna hunden/uppfödningen ses genom ett filter. Ett filter som sållar bort fel och brister och lägger till (bort-)förklaringar till varför hunden gör si eller så. Samma filter förvandlas till det omvända då samma hundägare/uppfödare iakttar/bedömer en konkurrents hund. Nu förstorar filtret fel och brister till att framstå som oacceptabla!
Om hundägare/uppfödare kunde lära sig att vända detta filter till att verka tvärt om skulle vi få en betydligt högre genomsnittsnivå, framför allt gällande jaktprovsresultat.
Nu till Din egentliga fråga.
En retriever ska enligt rasstandarden inte visa intresse för oskadat vilt!
Vi jägare kan dock, med viss framgång, väcka detta intresse så att raserna kan utnyttjas som stötande hundar vilket gör en retriever oerhört bred i sitt användningsområde. En så långbent, snabb hund, som det här rör sig om, får däremot aldrig förfölja bortflyende, oskadat vilt mer än maximalt 200 m!
Ett för stort intresse att jaga oskadat vilt är klart ärftligt och har ingenting med ledarskap att göra. Man kan däremot med fullt fog påstå att en hund med för mycket av ovan nämnda intresse plus ett dåligt ledarskap från sin förares sida är förödande för vårt viltbestånd och för vår natur. Att det dessutom ger oss jägare dåligt rykte gör ju inte saken bättre.
De flesta av våra hundars beteenden är ärftliga! Små, små detaljer kan kännas igen från generation till generation. Det behöver inte vara så viktiga saker som glädjen att apportera, simma, arbeta eller samarbeta utan sättet att rulla sig, hur hunden sover, sättet att söka kontakt, sättet att leka med mera.
Ledarskap i all ära, men retrieverns vilja att vara till lags och samarbeta är troligen de viktigaste anledningen till att den är den hund den är.
Inger E

  << tillbaka

 
Startsida