Skillnaden mellan springer och cocker.
Jag äger en flatcoated retriever som jag jakttränar och startar
på prov med. På senare tid har jag börjat intressera
mig för jaktspanielns sätt att arbeta och undrar om någon
kan berätta om skillnader mellan springer och cocker. Finns det
någon klubb för jaktspanielägare eller är man hänvisad
till de "vanliga" rasklubbarna? Är tikarna mjukare och
mer lättförda än hanarna eller är de överlag
så samarbetsvilliga att könet inte spelar någon roll?
Jag tänker närmast på att det blir så mycket nytt
när det gäller träningen av hunden att jag kanske borde
välja en tik?!?
Vårhälsningar från Rödluvan
Nej,
det finns ingen speciell klubb för jaktspanielägare. Att förlita
sig på rasklubbarnas kurs- och träningsutbud tror jag inte
lönar sig särskilt väl. När det gäller spanielns
utveckling som jakthund kan man knappast påstå att ras-
eller specialklubbarna tillhör spjutspetsarna. Men som du säkert
läst på sajtens nyhetsavdelning har jaktspanielfolkets missnöje
med klubbarna lett till diskussioner om bildandet av en egen klubb.
Huruvida detta sanktioneras av SSRK är ovisst och i värsta
fall kan det leda till en splittring av både SSRK och SKK, precis
som skedde för några år sedan i Danmark. Såvitt
jag förstår ligger bollen nu hos SSRK. Klubbens handlande
i den ömtåliga situation som råder får stor betydelse
för den framtida utvecklingen.
Vad gäller skillnaderna mellan springer och cocker spaniel för
jakt handlar det inte om stora saker. Springern brukar ha ett raskare
och regelbundnare sök som får hunden att ta mera mark med
sig per tidsenhet, medan cockern gärna arbetar i ett tätare
och på ett sätt noggrannare mönster. Det gör att
cockern ofta är den bättre kaninhunden, eftersom kaninjakt
kräver ett mycket noggrant arbete i tuvor och täta snår.
I homogen terräng där fasaner gärna springer undan, brukar
däremot en snabb och intensiv springer spaniel vara den bästa
av de två. Men som vanligt är de individuella skillnaderna
ofta större än de rasmässiga.
Vad gäller apporteringsförmågan är den lika god
hos bägge, men det är så klart svårare för
en liten jaktcocker att ta sig fram i tät vattenvegetation med
en fågel i mun, speciellt om det är en gås. Men storleken
är inte allt; jag har sett en liten jaktcocker apportera grävling.
För att ha en chans på jaktprov bör en spaniel vara
så väl i hand i viltsituationer att den inte går ett
steg efter även om föraren inte ger någon stoppsignal.
Detta är inte särskilt svårt att lära hunden, men
det behövs viltrika tränings- och jaktmarker för att
ge tillräckligt med viltkontakter för att den spontana stadgan
ska infinna sig och för att hunden ska få den rutin som behövs
på prov. Tänk på detta innan du skaffar jaktspaniel!
En retriever kan vem som helst träna till jaktprovstandard, bara
man har tillgång till en sjöstrand och lite öppen mark,
ju viltfattigare, desto bättre. Så icke med spaniel! Tänk
på att ett spanieljaktprov försiggår som jakt och hundarna
måste vara ordentligt jakttränade för att göra
skäl för domarens tid.
Tik eller hund? Det har inte så stor betydelse. Skillnaderna mellan
individerna är oftast större.
Sten Ch
<< tillbaka
Ledarskap eller arv?
Kort och koncist: Beror förföljande/jagande av levande vilt
(det gäller retriever) enbart på dåligt ledarskap eller
finns här en genetisk disposition? Jag tycker själv att jag
under åren sett tydliga tecken på det senare, men hör
ofta i diskussioner att det är en ledarskapsfråga. Till en
viss del tror jag dt med, men har ju sett veritabla "jaktidioter".
Vad säger panelen?
Tack för en utmärkt sida.
Detta är en mycket intressant och kontroversiell fråga. Uppfödare
till duktiga hundar med bra anlag hävdar att arvet är av stor
betydelse medan uppfödare av mindre dugliga hundar gärna skyller
på miljö och brist på ledarskap!
Här finns egentligen inga vetenskapliga bevis på vad som
verkligen är ärftligt. Vetenskapen är fullt sysselsatt
med de allsköns sjukdomar våra hundar är behäftade
med och det finns helt enkelt varken ekonomi eller intresse för
den mängd små anlag som gör en hund bra eller dålig.
Detta skapar en enorm grogrund för ett allmänt tyckande
mer eller mindre väl underbyggt!
Ärligheten gentemot sig själv eller sin uppfödning är
på de flesta håll inte vad den borde vara. Den egna hunden/uppfödningen
ses genom ett filter. Ett filter som sållar bort fel och brister
och lägger till (bort-)förklaringar till varför hunden
gör si eller så. Samma filter förvandlas till det omvända
då samma hundägare/uppfödare iakttar/bedömer en
konkurrents hund. Nu förstorar filtret fel och brister till att
framstå som oacceptabla!
Om hundägare/uppfödare kunde lära sig att vända
detta filter till att verka tvärt om skulle vi få en betydligt
högre genomsnittsnivå, framför allt gällande jaktprovsresultat.
Nu till Din egentliga fråga.
En retriever ska enligt rasstandarden inte visa intresse
för oskadat vilt!
Vi jägare kan dock, med viss framgång, väcka detta intresse
så att raserna kan utnyttjas som stötande hundar vilket gör
en retriever oerhört bred i sitt användningsområde.
En så långbent, snabb hund, som det här rör sig
om, får däremot aldrig förfölja bortflyende,
oskadat vilt mer än maximalt 200 m!
Ett för stort intresse att jaga oskadat vilt är klart ärftligt
och har ingenting med ledarskap att göra. Man kan däremot
med fullt fog påstå att en hund med för mycket av ovan
nämnda intresse plus ett dåligt ledarskap från
sin förares sida är förödande för vårt
viltbestånd och för vår natur. Att det dessutom ger
oss jägare dåligt rykte gör ju inte saken bättre.
De flesta av våra hundars beteenden är ärftliga!
Små, små detaljer kan kännas igen från generation
till generation. Det behöver inte vara så viktiga saker som
glädjen att apportera, simma, arbeta eller samarbeta utan sättet
att rulla sig, hur hunden sover, sättet att söka kontakt,
sättet att leka med mera.
Ledarskap i all ära, men retrieverns vilja att vara till lags och
samarbeta är troligen de viktigaste anledningen till att den är
den hund den är.
Inger E
Alla fält utom gröna måste fyllas i.