Träna bort vattenrädsla
Hejsan!
Min kompis är en labrador och han har en gång ramlat i ett kallt vattendrag, efter denna händelse törs han inte simma. Han går ner i vattnet men simmar inte. Även om en flatkille som jag är i plurret, så vill han inte simma. Även människor har provat att vara med honom i vattnet men han vågar inte.

Är det någon som har bra tips på hur hans matte kan gå tillväga? Han är en jätte duktig apportör, men dock bara på land.
Jag hoppas på svar,
Izor
P.S. Jag har fått hjälp av min matte Jenny att skriva dessa rader.

Till matte Jenny!
Det är olyckligt att hunden fått en så negativ association till vatten att han väljer att avstå från en simtur. Var han tidigare en ”glad simmare”? Eller har vattenpassionen alltid varit lite låg? Detta framkommer inte riktigt i brevet.

Det är inte rätt årstid för att övertyga honom om det nu, då vattnet är kallt och isen lägger sig. Vem skulle vilja ta ett dopp då? Nej, avvakta till våren-sommaren. Det är viktigt att ge honom positiv träning i vatten.

Jag tror ni är på rätt väg med lite hets av andra hundar. Men ibland kan det behövas lite mer handgriplig övertygelse för att komma över tröskeln. Var inte rädd för att ”tvinga” honom till en simtur, jag tror att det snabbaste sättet är att lugnt och bestämt tvinga honom ut i vattnet. Det gör du lättast genom att i koppel tvinga honom till en simtur tillsammans med dig. Lugnt men bestämt och under mycket beröm låter du honom simma och vistas i vattnet där han inte har bottenkontakt. Låt honom simma iland ibland, gör om proceduren ut i vattnet igen. Ge honom gärna det bästa i godisväg han kan tänka sig!

När du känner att han börjar slappna av i vattnet, kan du försöka kasta ”leksaker” som han får ”knallapportera” på. Strunta i stadgan, hetsa och lek fram en entusiasm för vattnet igen.

Har du ingen möjlighet att själv bada eller om du väljer att först försöka med lite mer lock och pock, är det en fördel med en strandkant som har en lätt övergång till simdjup. Fortsätt att med en hundkompis leka och lura honom att ta sig längre och längre ut i vattnet. Väljer du denna metod måste du vänta ut hundens eget initiativ. Det kan ta lite tid men antagligen kommer han plötsligt upptäcka att det går att simma igen.

Genom tålamod och trygghet från dig kommer han snart att våga sig ut på djupt vatten!
Lycka till!
Lena
<< tillbaka

Hur viktig är avlämningen?
Min labradorhane som är sju månader är tydligt förtjust i apportering. Vi tränade lite försiktigt med tennisbollar och så vidare när han var i tremånadersåldern, men eftersom han då hellre lekte katt och råtta med mig så lät jag träningen vila ett bra tag. Jag återupptog träningen för någon månad sedan, och på nåt sätt har polletten trillat ned för nu kommer han in med apporterna. Han släpper dock gärna apporten en halvmeter eller så från mig.

Jag har inte velat ställa högre krav än så på honom, men sabbar jag träningen på lång sikt genom att inte lära in/kräva korrekt avlämning från början?

Svårt att svara på kanske, men undrar också hur mycket som är instinkt och hur mycket han faktiskt förstår vad jag vill att han ska göra? Med tanke på att vi inte har tränat särskilt mycket alltså...
Hur vet man när apporteringen är befäst?
Sara

Vad gör att hunden vill lämna ifrån sig sitt byte? Det mest naturliga vore väl att den själv käkar upp det? Varför ska han lämna det till någon annan? Det är bland annat denna egenskap som är specifik för en renodlad apportör. Beroende på individen som hund och beroende på dess inställningen till föraren, ligger denna instinkt och vilja givetvis olika stark hos varje hund.

Att lämna bytet i flockledares hand är oftast en ren dressyrfråga. Vi måste berätta detta för att hunden ska förstå vad vi vill.

De flesta retrievers är lättlärda och ödmjuka inför sin förare, så visst kan du välja att lära din hund lämna av senare. Men jag tycker det är ett bättre alternativ att lära den det från början.

För varje gång hunden upprepar en handling blir den mer och mer befäst, vilken till slut blir en vana. Nästa gång kanske apporten hamnar ännu längre bort. Snart blir du irriterad och försöker rätta till det hela, hunden har kanske svårt att förstå varför du är missnöjd och risken för en osäkerhet i själva inlevereringen/avlämningen kan uppstå.

När hunden på ett ”loss” kommando direkt släpper apporten vet du att hunden förstår innebörden. Genom träning/rutin/upprepning blir varje moment och handling som hunden utför mer och mer befäst.

En av andledningarna till att vi vill att hunden lämnar av korrekt, är att ett skadat vilt kan gå förlorat innan det når förarens hand. Själva avlämningen är en av de viktiga grundstenarna vid träning av en retriever.

Nej, vänta inte med att träna in en korrekt avlämning.
Lena
<< tillbaka

Tuggar på apporten, vad göra?
Jag har en flat-tik på sju månader. Hon har ett enormt intresse för apportering och är tokig i dummies. Problemet är att hon tuggar på apporterna, så fort hon tar upp dom så biter hon hårt så det bara knakar och dom går sönder.

Sätter jag henne och ber henne hålla en dummie i munnen så börjar hon tugga direkt.

Vad ska jag göra, har provat allt känns det som, kan det gå att komma till rätta med?
Tacksam för svar!
Med vänlig hälsning,
Ella

Då hunden oftast inte är medveten om hur den behandlar apporten, är det tyvärr mycket svårt att komma tillrätta med detta problem. Mitt råd till dig är att göra ett uppehåll i apporteringsträningen. Eftersom din flat-tik verkar ha ett stort intresse behöver du inte vara orolig att detta skulle avta. Det är viktigare att träna in grundlydnaden och låta din hund mogna innan du börjar ”bråka” angående hennes alltför stora entusiasm och behandlingen av apporterna. För varje gång din hund behandlar en apport illa blir hennes dåliga apportgrepp mer och mer befäst. Dessutom märker hon att du inte är nöjd, vilket kan stressa henne ytterligare. Detta kan skapa en konflikt som leder till andra bekymmer i er relation och träning.

Genom att låta henne sysselsätta sig med andra saker under en period (minst ett halvår) skjuter du visserligen fram problemet, men förhoppningsvis har hon mognat och hennes ungdomliga iver för apporteringen fått en annat värde.

När du sedan börjar träningen igen ska du inrikta dig på ren lydnadsapportering med håll fast och inlevereringar vilket gärna kan ske inomhus. Om hon tuggar på en apport som du ber henne hålla fast, är det oftast meningslöst att försöka avancera träningen med markeringar och andra moment som ingår i retrieverns arbete.

Du kan läsa mer under Frågor & svar, där problem med avlämningar och hårda munnar tidigare tagits upp.
Med vänlig hälsning,
Lena
<< tillbaka

Dual purpose-labbe versus jaktlabbe.
Hejsan!
Jag har frågor angående dual purpose-labbar versus jaktlabbar. Vilka skillnader är det psykiskt mellan de två typerna? Hur mycket mer träning kräver en jaktlabbe jämfört med en dual purpose-labbe? Jag har tyvärr aldrig umgåtts nära med vare sig dual purpose-labbar eller jaktlabbe, så jag har inget att jämföra med.

Däremot har jag viss vana av hundar då jag varit dagmatte åt en rottis och en flatte.

Jag själv är intresserad av att träna sök, spår och agility men jag jobbar heltid. Kräver jaktlabben väldigt mycket träning? Tror du att jag skulle kunna ha en jaktlabbe även om jag inte kan träna hunden varje dag? Kan en jaktlabbe varva ner till exempel inomhus eller "pockar" den hela tiden på mera träning?

Ja, som du ser är jag intresserad av jaktlabbe men är osäker på om den kräver mer träning än jag kan ge den.
Tack på förhand!
Med vänlig hälsning,
Hannah

Skillnaden mellan dessa två är i huvudsak att jaktlabben är en renodlad apportör, där aveln främst är inriktad på hundens egenskaper och främjar prestation/dresserbarhet.

Hos dual purpose labben finns även mer eller mindre inslag av sällskaps- och utställningshundar i stamtavlan, vilket gör att egenskaperna som apportör oftast blir osäkrare.

Efter min korta beskrivning på avelsarbetet inom de olika typerna kanske du kan förstå vilken typ som borde vara lättast att träna!

Psykiskt och mentalt kan man väl säga att den mixade varianten oftast är mer ohämmad och självsäker i sociala situationer. Medan jaktlabben kan ge ett något försiktigare intryck.

Men man ska komma ihåg att det finns en gråzon och det är alltid individen och den linje som hunden kommer ifrån som avgör dess mentala och sociala status.

Att jaktlabben skulle "pocka" på mer uppmärksamhet än andra retrievers stämmer dåligt. Oavsett vilken hundtyp du väljer så måste alla hundar få stimulans, träning och goda vanor för att må bra. Jobbar du heltid antar jag att du redan tänkt igenom var hunden ska vara under den tid du är borta?

Har du inte funderat på flatcoated? Eftersom du är intresserad av allt från spår till agility kanske det vore ett bra val för dig!
Lycka till med dina funderingar,
Lena

  << tillbaka

 
Startsida