Tre typer av springer spaniel
Hejsan!
Kanske har jag en konstig fråga men det är så här att jag har en engelsk springer spaniel. Och jag har läst att det finns tre olika varianter av denna ras. Jakt-, dual purpose- och utställningsspringer. Vad är det för skillnad dem emellan?

Är de olika bra på jakt?
Är alla tre vanliga?
Var får jag tag på information om de olika typerna?
Tack på förhand!
Marie
Jaktspringern originalet

 

Jo, du har alldeles rätt. Alla de tre olika typerna av engelsk springer spaniel finns i Sverige. Och skillnaden mellan dem är ganska stor.

I korthet är jaktspringern mycket närstående den ursprungliga spaniel som funnit mer eller mindre oförändrad i flera hundra år.

Dual purpose typen kan man säga har uppkommit genom att en del svenska jaktintresserade uppfödare med hundar från utställningslinjer i sin avel vägrat följa den ”utveckling” mot allt mer extrema utställningshundar som ägt rum under det senaste halvseklet. I stället har de avlat på en lättare och mera harmoniskt byggd hund som har förutsättningar att fungera på jakt.

 

Utställningsspringern

Utställningsspringern är alltså resultatet av jakten på premier i utställningsringen, där hundarna sägs bli bedömda efter en bestämd och oföränderlig rasstandard. I själva verket bedöms de efter den rådande tolkningen av denna standard, vilket är en helt annan sak. Om du jämför bilderna av här bredvid av en jaktspringer och den rena utställningsspringern, förstår du vad jag menar. Det är nämligen i princip en jaktspringer som rasstandarden grundar sig på, medan utställningsspringern kan sägas vara ett uttryck för hur samma rasstandard tolkas i dag.

Nu kan jag förefalla en smula giftig och inte så lite kategorisk gentemot utställningsspringern, men det är inte meningen. Det är säkert bra och trevliga hundar på sitt sätt. Min kritik är i stället riktad mot det instrument som lyckats förändra en ras så kapitalt trots att måttstocken, alltså rasstandarden, inte ändrats.

Detta instrument är givetvis utställningsverksamheten i kennelklubbarnas regi.

Du undrar om de olika typerna jagar lika bra. Det gör de inte.

Den rena utställningsvarianten har knappast längre några förutsättningar att bli en bra jakthund. Naturligtvis kan det finnas undantag, men efter att ha sysslat med spaniel i några decennier har jag ännu inte haft förmånen att träffa på något sådant undantag.

Dual purpose springern

Vad gäller dual purpose springern är den ju framtagen för att vara både jakt- och utställningshund. Således har den utvecklade jaktegenskaper. Men ser vi till den jakt som är en spaniels specialitet, att arbeta som stötande hund under bössan, är jaktspringrarna fullkomligt överlägsna dual purpose-hundarna. Däremot fungerar en dual purpose spaniel oftast utmärkt som ”viltskrämma” det vill säga stöthund på klövviltjakt och som eftersökshund för klövvilt och i viss utsträckning också som apportör.

Jaktspringern, slutligen, är den hund man bör skaffa om man vill gå på jaktprov och/eller jaga fasan och kanin och en del andra viltarter med stötande hund. Den som skaffar någon av de andra typerna för denna sorts jakt gör sig själv och hunden en otjänst. De når aldrig ens i närheten av samma klass som en bra jaktspringer.

På frågan om alla tre typerna är vanliga, blir svaret ja. Hur vanliga vågar jag inte säga, men sannolikt är utställningstypen vanligast. För några år sedan låg dual purpose sannolikt på andra plats, men i dag är jag inte säker på det. Men kanske har jag fel.

Om du vill ha information om de olika typerna, bör du kunna få det från SSRK. Vill du veta mer om utställnings- och dual purpose springrarna kan du vända dig till Springerklubben. För information om jaktspringern rekommenderar jag Jaktspringerklubben.

Problemet är dock att oavsett vem du vänder dig till, pratar man inte sällan varmt om den typ man själv har. Det har jag i och för sig har full förståelse för, men bara under förutsättning att man är kunnig och håller sig till relevanta fakta. Så är det inte alltid, och jag pratar nu inte bara om situationen inom spanielvärlden. Detta gör det svårare än det skulle behöva vara för en nybörjare att få den hund han eller hon vill. Säger uppfödaren, som naturligtvis av en förstagångsvalpköpare hålls för att vara en ofelbar expert på området, att hans/hennes hundar är utmärkta på jakt, så blir han/hon trodd, även om substansen bakom påståendet består av något i sammanhanget så lätt vägande som ett viltspårchampionat eller att hunden rymmer titt som tätt för att jaga efter rådjur i skogen.

För sent upptäcker valpköparen att hunden inte håller vad utställaren lovat, men då är det för sent. Familjen har redan fäst sig vid hunden och någon möjlighet att hålla två hundar har man inte. Resultatet kan bli tio års delvis förspilld jakt på grund av att uppfödarens okunnighet och/eller ohederlighet.

Men givetvis har valpköparen delvis sig själv att skylla som inte tagit reda på mer om rasen före köpet. Vem är dum nog att köpa bil enbart utifrån försäljarens argumentation? Om vi slutligen lägger en historisk aspekt på springerns tredelade rasklyvning, har det gått till så här:

I England skiljer man på jakthundar och utställningshundar och har i princip alltid gjort det. Därför klövs rasen snabbt i slutet på 1800-talet när man började med jaktprov och utställningsverksamhet. Vissa hundar användes till det ena och vissa till det andra, och aveln blev därefter. En viss dual purpose avel förekom till en början, men den har i princip självdött i brist på framgång. Trots att tusentals springrar registreras där varje år, har man totalt endast lyckats producera tre dubbelchampion (det vill säga hundar som blivit båda jakt- och utställningschampion), den senaste på 1920-talet.

När springern kom till Sverige ett halvsekel senare, var det utställningshundar som togs hit. Eftersom vi anser att samma hund ska kunna ta pris på både utställning och jaktprov (en lika vacker som orealistisk tanke när det gäller raser som inte uteslutande ägs av aktiva jägare), både jagade vi och ställde ut hundarna. Så uppstod dual-purpose springern. Men på 1970-talet insåg några skånska spanieljägare att det inte gick att komma längre med dessa hundar, och man tog hit de första jaktspringrarna från Storbritannien. Och på den vägen är det.

En vanlig missuppfattning i Sverige, som grundar sig på att jaktspringern kom hit sist, är att den skulle vara en nyare ”avart” av springern. Så är det alltså inte. Jaktspringern är originalet, den gamla jakthund som givit upphov till såväl utställnings- som dual purpose typerna.

Jag hoppas du orkade läsa ända hit, Marie, och att du tycker du fått svar på dina frågor.
Sten Ch
<< tillbaka

Foder under dräktigheten.
Hejsan!
Min tik är parad och 2,5 vecka på väg och jag har en fråga angående foder till dräktiga tikar.

Jag har fått en massa olika råd om utfodring, och vet nu varken ut eller in om vad som är bäst. Ska hon ha sitt vanliga foder under hela dräktighetstiden (Pedigree adult), eller ska jag gå över till Pedigree valpfoder, och i såna fall när? Ska hon ha extra kalktillskott utöver fodret eller anses fodret innehålla vad hon behöver den vägen?

Behöver hon några andra vitamin- eller andra tillskott under dräktigheten? Jag fick ett tips att jag kunde tillsätta filmjölk i maten från och med vecka sex och fram till nedkomsten. Vad anser du om det? Mycket frågor blev det, men jag vore väldigt tacksam att få svar från någon som "kan" det här.
Med vänlig hälsning,
Annelie

Hej!
Jag tycker du ska gå över till ett högenergifoder redan nu under dräktigheten. Välj ett så kallat högenergi eller valpfoder, de är inte sällan väldigt lika i sammansättning. Det ska stå på fodret att det kan ges till alla livsstadier, till alla hundar. Anledningen till att det är bra att gå över till ett högenergifoder redan under dräktigheten är att hundens mage vänjer sig vid det nya fodret i god tid före valpningen. Tiken behöver cirka 10-30% extra energi de tre sista veckorna av dräktigheten i jämförelse med det normala. De sex första veckorna kräver ingen extra energitillförsel.

Om tiken får en stor valpkull kan den få svårt att försörja sig och valparna på en så kallat vuxenfoder, den orkar helt enkelt inte äta tillräckligt stora mängder mat. Under digivning är det ett absolut måste att ge ett högenergi/valpfoder till tiken. Digivningen är ett av de absolut mest krävande livssituationerna för en hund, särskilt om tiken har många valpar att ge föda.

Tiken och valparna ska absolut inte ha något extra tillskott av kalcium eller något annat näringsämne. Ett helfoder ska innehålla allt som krävs. Tillskott kan ge allvarliga konsekvenser på hälsan.

Filmjölk är inte något som du behöver ge, det har inga undergörande effekter. Om du vill ge fil, ge i så fall högst någon deciliter per dag till en stor hund. I dessa doser har det extra kalcium filen bidrar med inga negativa effekter på det totala födointaget.
Marie Sallander
<< tillbaka

Matproplem
Hej,
Jag har en springer på ett år som inte vill äta. Jag har provat med allt! Hon äter nog inte mer än en deciliter om dagen. Vad ska jag göra?
Med vänlig hälsning,
Elsy

Hej!
För säkerhets skull bör du först kontrollera att hunden är frisk – gör ett besök hos din veterinär! För att få hunden att äta bättre kan du pröva något av följande:
• Prova att blanda burkmat med lite torrfoder – detta är bra eftersom du fortfarande ger två så kallade helfoder och näringsinnehållet blir fullgott.

• Ge din hund hemlagad hundmat blandat med torrfoder – ta så mycket torrfoder du tycker är lagom och blanda med en fullgod hemmablandning. Hemmablandningen ska vara en del kött, två delar pasta/potatis/ris, en del grönsaker. Till denna blandning ska du lägga till två teskedar benmjöl, två teskedar matolja och 5 AD-droppar per kilo färdiglagad mat.
Lycka till!
Marie Sallander
<< tillbaka

Mormor vill också vara med!
Vår tik på tre år har precis nedkommit med sin första valpkull. Det blev åtta valpar. Tikens mor blev så himlastormande betagen att hon också började producera mjölk och hon vill inget hellre än att komma in till valparna. Kan det vara skadligt på något vis för valparna, tiken eller mormodern om hon får ta sig an någon valp och ge den di? Det borde ju vara bra då det tryggar mjölktillgången för kullen genom att de har två "källor", men samtidigt undrar jag om det kan ha någon negativ inverkan mentalt.
Hälsningar från Svea i valplådan.

Hej!
Jag ser inga negativa aspekter på att låta mormor delta i uppfostran och digivning av valparna, förutsatt att tikarna kommer bra överens.
Marie Sallander

  << tillbaka

 
Startsida