Skillnad i träningsmetod?
Jag skall få min första jaktlabbevalp i augusti. Har haft ett antal flattar tidigare, jagar och deltar gärna på jaktprov. Nu säger många till mig att det är så stor skillnad i temperament mellan jaktlabbe och flat och att det finns en stor risk att man "knäcker" labben. Jag tror själv inte så mycket på det snacket, det är ju just den högre dresserbarheten jag är ute efter hos labben. Men är det något jag bör tänka på i alla fall?

Det är alltid farligt att generalisera. Alla jaktlabbar fungerar inte lika och alla flattar är inte heller stöpta i samma form. Har du lyckats bra med dina tidigare hundar vid jakt och på prov, så tror jag inte att du skall ändra dina träningsmetoder i någon väsentlig omfattning.
Dock några saker att tänka på:
Jaktlabben har i Storbritannien under mer en ett sekel specialiserats för en viss typ av jakt och jaktprov. Stora klappjakter och field trial-prov (varmviltsprov som huvudsakligen utgörs av "trampjakt") ställer stora krav på hundarnas lugn och stadga, markeringsförmåga, dirigerbarhet, viltfinnarförmåga i områden som ofta "kryllar" av oskadat vilt, och för att allt detta skall fungera, behövs också en hög grad av dresserbarhet. Naturligtvis måste kronan på verket, ett väl anpassat och korrekt apportgrepp, också finnas med i egenskaps repertoaren.
Förhoppningsvis kommer din jaktlabbe vara ut av den rätta och ovan beskrivna sorten och då kan men väl tycka att allt är frid och fröjd. Det kan ju inte gå snett! – eller? Nej för det mesta inte, men det finns ändå en viss risk att en hund med alla dessa positiva egenskaper kan tränas fel.
Det är nämligen väldigt lätt hänt att all lydnadsträning (dirigering och följsamhetsövningar) går så lätt, och att du. framförallt om du inte är van vid det sedan tidigare, då blir allt för entusiastisk och energisk i din träning av just dessa egenskaper.
Eftersom jaktlabradoren nästan alltid har just den här stora viljan att vara till lags, blir summan av detta och alltför omfattande och ofta förekommande dirigeringsövningar – en osjälvständig och initiativlös sökhund. En eftersökshund som alltid kräver förarstöd för att lösa sina uppgifter är inte mycket att ha vid krävande apporteringssituationer eller vid omfattande och svåra eftersök.
Överdriv alltså inte dirigeringsträningen. Se till att din jaktlabbe lär sig att söka självständigt och att den lär sig att ta egna initiativ. Detta gör du bäst genom att lägga upp sökträningen på ett varierat och för hunden "spännande" sätt. Träna i olika terrängtyper. Använd ibland många apportobjekt och ibland få. Lägg inte apporterna för lätt! OBS hunden skall söka rätt på apporterna inte finna dom via synen. Underskatta alltså inte hundens näsa. Om hunden söker hjälp och "frågar" undvik att hjälpa hunden med tecken och signaler. Nonchalera hunden istället, men rör dig lite sakta och i förbigående åt det håll som apporten ligger. Ofta förflyttar sig även hunden åt samma håll ut i sökområdet.
Lär hunden att söka under längre och längre tid utan att finna (det vill säga den måste kunna söka med uthållighet utan att alltid få en apport som belöning). När hunden är mogen för det, ta med den på jakt och låt den där få många och positiva erfarenheter.
Till sist. Tänk på att en hund som har ett "gott minne" och som har lätt för att lära, är mjuk och lätt tar åt sig, precis lika lätt lär sig fel saker som rätt. Den tar åt sig och lär sig av beröm och justa korrigeringar, men den tar också åt sig och glömmer inte i första taget oförrätter av olika slag!
Lycka till!
Lasse Johnsson
<< tillbaka

Hunden släpper apporten.
Hej!
Min ettåriga flathane älskar att söka och apportera. Problemet jag har är att han släpper apporten/dummy när han kommer fram till mig. Hur ska jag ändra hans beteende?
Ulrika

Apporteringen kan delas upp i flera olika delar som ofta kan behöva tränas var för sig. Hunden ska finna apporten, ta den i munnen, bära den till sin förare och lämna av på kommando. Eftersom din hund inte tycks ha problem med att finna, ta upp och bära apporten, men inte avlämnar korrekt, är det givetvis den detaljen du först och främst ska träna. Hur du gör det har vi tidigare beskrivit i denna frågespalt. Jag tog upp frågan i svaret till ”Hur fixar jag det så det funkar” och Marie sade samma sak, fast på sitt sätt i punkt 3 under rubriken ”Gräver ner apporten”.
Jag har ganska länge svarat på dressyrfrågor i fackpress och på nätet och utan att ha fört statistik kan jag lugnt säga att apporteringsproblem orsakade av att man egentligen aldrig lärt hunden apportera, utan bara uppmuntrat den att under lekfulla former hämta dummies och vilt, ligger bakom fler frågor än något annat enskilt dressyrproblem. Samlade jag ihop mina svar på alla dessa frågor skulle de nog utgöra ett nätt litet häfte. Frågorna kan ytligt synas olika: Min hund släpper dummyn. Hunden apporterar inte kanin/kråka/trut etc. Hunden apporterar vilt, men inte dummyn. Hunden leker med dummyn. Och så vidare. Men i princip handlar det om en och samma sak; hunden har aldrig fått någon egentlig apportdressyr och gör därför mer eller mindre som den vill.
Och detta är mycket allvarligt. Apportören är jägarens kanske viktigaste hjälpreda, utan vilken han eller hon inte får bedriva viss jakt. Det duger därför inte med en hund som bara är apportör till namnet, utan hunden ska uppfylla de anspråk som kan anses rimliga för att lagen ska kunna följas och jaktetikens krav infrias.
Alltså, jobba med avlämningen på de sätt vi tidigare rekommenderat och se till att din flat kan ta dummyn på kommando, hålla kvar den i mun så länge du vill medan den sitter hos dig eller en bit bort eller går fot och så vidare. När hunden förstår och ögonblickligen lyder kommandona ”apport”, ”håll fast” och ”loss” har du de instrument du behöver för att få en snygg avlämning. Dessutom kan du förhindra en eventuell apportvägran med ett kommando i rättan tid.
Sten Ch
<< tillbaka

Utfodring av valpar.
Jag skulle vilja veta om valpfoder är att föredra till valpar istället för något annat. Vore tacksam om jag i så fall fick veta varför samt hur länge de ska äta valpfoder. Jag föder upp flat idag och använder Hills till mina vuxna hundar. Har aldrig använt valpfoder utan istället gett vuxenfoder från början, eftersom jag hört så mycket negativt om valpfoder men aldrig fått någon riktigt vettig förklaring annat än att valparna skulle ha lättare att få skelettdefekter.

Det finns inget enkelt svar på den här frågan, utan man får resonera kring några punkter som kan leda fram till vad som är bra för just dina hundar. En valp behöver upp till tre månaders ålder mer än dubbelt så mycket energi som en vuxen hund med samma vikt. Därefter minskar energibehovet per kilo kroppsvikt successivt tills hunden når vuxen ålder. Då det gäller de småvuxna raserna har dessa ett ökat energibehov upp till ungefär ett års ålder, medan energibehovet för en individ av större ras är högre än för den vuxna hunden ända upp till två års ålder. Valpar ska under en kort period bygga upp hela sin kropp med skelett, muskler, olika organ och vävnader. Småvuxna raser ökar sin vikt med kanske 40 gånger under sitt första levnadsår, vilket i sig kan tyckas vara mycket. De storvuxna raserna har en tillväxttakt som är betydligt högre, vilket för t ex en grand danois kan innebära att de mer än hundrafaldigar sin vikt under det första året. De storvuxna raserna växer dessutom ytterligare under det andra levnadsåret, medan mindre raser ofta har vuxit klart under det första året.
Med tanke på den enorma tillväxt som sker hos en valp, är det mycket viktigt att valpen får en väl sammansatt kost. Med det menas dels att det finns tillräckligt med näringsämnen i fodret, men också att de råvaror som ges ska vara av god kvalitet. Då det gäller näringsnivån, finns olika normer som gäller hundar. Exempel på en norm som fodertillverkare ofta använder är AAFCO’s (Association of American Feed Control Officials) eller Fediaf (Europeiska näringsnormer) näringsnormer för hundar. De allra flesta helfoder för hundar uppfyller dessa normer. Dessutom, innehåller nästan alla helfoder tillräckligt med näring för alla livsstadier! Detta betyder att de innehåller tillräckligt med näring även för en liten valp! Foderföretagen garanterar att fodret till och med sista hållbarhetsdatum innehåller de näringsämnen man deklarerat. Då det gäller hur kvaliteten är på råvarorna, hur hög smältbarhet fodret har eller hur fodret har behandlats under tillverkningen är svårare att få veta genom att endast studera foderetiketten. Det säkraste sättet för att få svar på detta är att kontakta respektive tillverkare. Valpar behöver alltså ett högkvalitativt foder.
Ska jag då ge hunden valp- eller vuxenfoder? Man ska först och främst vara medveten om att halten av fett och protein varierar mellan olika företags valpfoderprodukter; de kallas alla valpfoder, men kan i praktiken variera stort i näringsinnehåll. Vissa företag ligger generellt högre eller lägre än andra fabrikanter i energitäthet på alla sina foder. Vanliga variationer för proteinhalten i valpfoder är mellan 25 och 35 procent. Fetthalten ligger ofta mellan 10 och 25 procent i de foder som är tillverkade speciellt för valpar. Det finns alltså inget typiskt valpfoder! Det kan vara så att ett foderföretags så kallade valpfoder innehåller mindre energi och andra näringsämnen än ett annat företags s k vuxenfoder. Istället för att kolla på vad fodret kallas, titta istället på näringsinnehållet!
Valpar som är matglada och gärna äter en stor mängd foder, kan gärna ges ett bra vuxenfoder. De får då äta en stor mängd mat, som förutom energi ger en viss bulk, så att de känner sig nöjda. Om man så önskar, kan man istället ge samma hund ett bra valpfoder, men då i betydligt mindre mängder. Man brukar säga att hunden snabbt vänjer sig att äta den mindre mängden, och inte känner sig hungrig. Vet man med sig att man har svårt att låta bli att ge valpen en extra stor portion eller extra tilltugg nu och då, kan det vara en fördel att ge valpen ett vuxenfoder. Har man istället en valp som inte har så stor aptit, ges med fördel ge ett valpfoder. Hunden får då i sig alla näringsämnen trots att den inte äter en så stor mängd.
Det är alltså inte avgörande för hundens tillväxthastighet om man ger ett valpfoder eller ett vuxenfoder. Det är ej heller så att en hög halt protein i fodret medför en högre risk för att hunden växer för fort och därför skulle drabbas av sjukdomar. Protein och kolhydrater ger ungefär hälften så mycket energi som fett. Hunden drabbas inte av mer skelettsjukdomar för att vi ger den ett valpfoder än om vi ger ett vuxenfoder. Det som däremot kan vara avgörande för hunden hälsa, är:
—Hur mycket hunden äter, det vill säga hur mycket energi den får i sig.
—Hur fort den växer.
—I vilket hull hundens hålls. Från hälsosynpunkt bör unga individer hållas slanka under sin tillväxt.
— Att man ej ger extra vitaminer och mineraler till ett helfoder; detta innehåller all näring en hund behöver. Överdosering kan ge allvarliga konsekvenser. Ge alltså ej extra vitaminer och mineraler till ett helfoder!
Det ligger i vårt eget intresse att se till att valpen får en lugn och jämn tillväxttakt för att på så sätt lägga en god grund för ett förhoppningsvis långt och hållbart liv.
Marie

  << tillbaka

 
Startsida