Är bollhämtning skadligt?
Kasta bollar är något som de som tränar brukslydnad är förtjusta i. Min fråga är om jag som även tränar jakt kan använda bollar och dylikt vid bruksträning? Jag har hört från flera håll att det skulle skada jaktträningen. Till saken hör att jag har problem med att min hund "tuggar" och ibland krossar vilt.
Tacksam för svar,
Lotta

Hej Lotta!
Min uppfattning är att hunden kan skilja mellan vad som kastas som belöning (i detta fall en boll) och när det är apportering. Ett exempel: Då du tränar själva snabbheten i en inkallning, kan du då hunden är på väg mot dig som förare, kasta bollen bakom din rygg för att få upp hastigheten på hundens inkallning. Hunden får springa och ta bollen, och sen kommer den med bollen till dig och lämnar av som vanligt. Hunden får ju inte springa iväg och tugga eller gräva ner bollen, utan ska bjuda upp den till dig. Samma boll eller en dummy kan vid ett annat tillfälle kastas som en vanlig apportering, och det brukar inte betyda att hunden krossar eller tuggar på viltet.
Att hunden tuggar på vilt kan bero på flera saker, exempelvis att den är lite för stressad i sitt arbete. Redan i hemmet kanske din hund börjar ”ladda” då han ser dig klä på dig jaktträningskläderna, ta bilen med alla dummies, och sen möter du hela träningsgänget i skogen. Kanske har du sen låtit hunden få väldigt mycket synintryck, fått sitta och se på då många apporter fallit, du kanske har ”kvackat” då du kastat apporterna. Har man själv bara en hund, är det vanligt att man går ut och tränar och då låter den apportera alldeles för många apporter. Jag har en tumregel där man med en het hund kanske bör låta den apportera en av tio dummies eller fåglar för att skapa andra förväntningar än att rusa på varje apport. Övriga apporter kan du själv hämta. Du kan också lägga ut apporter i vind (så att det blåser motvind på det ställe där hunden ska börja söka), sedan gå och hämta hunden. Genom att hunden tvingas att använda näsan, lugnar den ofta ner sig, vilket kan resultera i ett bättre apportgrepp.
Kanske tuggar hunden på vissa vilt bara? Det finns mer tuggvänliga vilt, ofta små fåglar som kajor och skator, och är detta problemet, så får du träna mer lydnadsapportering på just dessa vilt. Man kan också pröva att sätta vingar av ett vilt på en dummy. Detta kan ofta vara en bra övergång mellan att ta ett helt vilt och en dummy. Mitt förslag är att du tränar ren lydnadsapportering i koppel eller inomhus, och ser då till att hunden håller ett mjukt och fint grepp. Börja med dummies och gå sen över till vilt. Senare kan du träna hundens apportering lös ute, men inte nu i början.
Med vänlig hälsning
Marie Sallander
<< tillbaka

Eldressyr – plågsamt och onödigt eller…
Har läst en hel del på working-retriever.com. Det verkar vara mer regel än undantag att dressera sin retriever med hjälp av elhalsband i USA. De börjar redan från sex månader om jag förstått saken rätt. Vad kan man säga om den metoden? Är den plågsam och onödig för djuret, eller är det som förespråkarna säger, den minst plågsamma av träningsmetoderna. Diskuterar man detta med amerikaner säger de ju att ingen träningsmetod är helt utan obehag/korrigering och att eldressyren är överlägset som inlärningsinstrument. För mig låter det grymt och känslokallt, men det kanske är för att jag vet för lite. Har aldrig sett el användas i praktiken. Vad säger ni?
Tacksam för svar/diskussionsunderlag.
Tack på förhand,
Billan

Det blir ett långt svar, men jag kan nog inte säga det kortare.
Jag tror faktiskt att det är mera undantag än regel att retrievertränare i USA använder el. Undantagen är just de som du kommit i kontakt med via working-retriever.com. Proffstränare och utpräglade jaktprovstävlande amatörer använder nog el till inemot 100 procent, men de är i minoritet. Själv har jag kontakt över nätet med jägare med såväl stående, stötande som apporterande fågelhundar over there och bland dem är eldressyr snarast impopulärt. Anledningen till eldressyr av jaktprovsretriever är att man kräver en otrolig precision på proven. Hunden ska ta en rak linje på kanske ett par hundra meter till en apport och minsta avvikelse från en snörrät linje genom terrängen innebär minus hos domarna. Till träning av sådant lämpar sig den fjärrkontroll som ett elhalsband utgör naturligtvis utmärkt. Med sändaren i hand behärskar man hunden fullständigt. Halleluja!
Men detta ger ingen jakthund! En bra jakthund ska naturligtvis vara dressyrmässigt genomarbetad, men den måste dessutom kunna ta egna initiativ. Eldressyr av den typ man tillämpar på retriever i USA dödar alltför lätt hundens initiativförmåga och ”kreativitet”.
Men det är bara en aspekt av det hela. Alla som jobbat med bra jaktretriever vet att hundarna är oerhört följsamma och lättpåverkade. Anledningen är naturligtvis att brittiska tränare och jägare i snart 150 år har avlat på hundar som med minsta möjliga dressyrinsats kan fås att prestera det mesta möjliga. Börjar man tillämpa eldressyr på dem äventyrar man detta avelsarbete. Hur ska man kunna urskilja lämpliga, följsamma avelsdjur om de inte får tillfälle att visa upp sin följsamhet, utan mer eller mindre tvingas till lydnad av en zappande förare med fjärrkontroll i handen? Man kommer snarare att avla på hundar som är tuffa nog att våga arbeta med fart trots ett ständigt hot om en strömstöt. Efter vad jag hört är amerikanska labbar också mycket hårdhudade jämfört med de hundar vi föredrar.
Men…
Låt oss för den skull inte ta all heder och ära av eldressyren. Först och främst är elstöten inte så rysligt farlig. Obehaglig, skulle jag kalla den efter att på eldressyrkonferensen i Stockholm häromåret ha satt på mig ett halsband och känt efter. Vid lägsta styrka kändes det som om en ollonborre eller humla landade på min hals och kröp på bara skinnet. Vid högre styrka tilltog obehaget, men jag har varit med om värre saker hos tandläkaren. Dessutom är sensationen kortvarig. Detta hindrade dock inte vissa av konferensdeltagarna att tala om ”elchock” och de visade sig därmed besitta samma sublim kontroll över sina språkliga uttrycksmedel som den genomsnittlige kvällstidningsjournalisten…
Jag tror att elhalsbandets effektivitet till stor del ligger i sensationens oförklarlighet. Hunden kan inte relatera den till något som den är genetiskt programmerad att förstå innebörden av. Jag har någonstans skrivit att samma hund som käckt ger sig i strid med en grävling, försträckt ryggar tillbaka vid mötet med en dammsugare. Kända, reella faror uppfattas som mindre farliga än det okända, om det än är helt ofarligt. Många av oss är räddare för att gå genom en mörk skog än på en mörklagd, trafikerad landsväg utan reflexer.
Och nu till elhalsbandets verkliga fördelar…
Jovisst finns de. Obehagets oförklarlighet gör att hunden försöker relatera det till något. Det måste ju finnas en orsak. Om en fågelhund stöter på en hare och försöker förfölja den och i samma ögonblick får en ”kyss” av elhalsbandet, är det troligt att hunden ser haren som förklaringen till obehaget och slutar förfölja. Träffar den på en ny hare, gör ett nytt försök och råkar ut för samma sak, blir den övertygad om att harar på något outgrundligt sätt kan förorsaka utvärtes halsont om man försöker jaga dem. Resultat: hunden förföljer inte fler harar, den har snabbt, nästan smärtfritt och effektivt blivit harren. Observera att det hela bygger på att föraren är helt passiv och till en del också på att hunden inte har några tidigare, positiva upplevelser av harjakt. Den som först fyar hunden för att den ränner efter haren och sedan trycker på knappen om hunden inte lyder, lär hunden att det är föraren som ligger bakom. Då kan den få för sig att jaga hare i smyg.
Men…
Skulle man däremot med hjälp av eldressyr försöka få samma hund att låta bli att rusa efter fågel, är man farligt ute. Uppfattar hunden att obehaget har med fågeln att göra, blir den viltskygg, trög (om det är en stående hund) och vägrar kanske att resa fågel och då är man illa ute.
Det stora felet med elhalsband är inte halsbandet i sig självt, utan alla de felaktiga sätt det kan användas på.
Sten Ch
<< tillbaka

Dårlig viltbehandling.
Jeg har en ung golden tispe, som behandler viltet dårlig. Til hun var 9 månader var det aldri skader på viltet. Hun har stor arbeidsiver, og var tidlig på et slikt nivå, at jeg syntes det var forsvarlig å stille henne på jaktprøve. På den første prøven gikk alt glimrende, til hun fant et reir med fuglunger. Etter dommerens anvisning, ble hun nektet å søke videre i området, og ble irettesatt med et kraftig NEI 2-3 ganger. Den neste fuglen hun hentet inn var litt klemmt, den neste var flat.
Etter dette har vi ikke klart å bli kvitt problemet. Vi kuttet å trene med vilt, men nå er hun til tider hard på dummiene. Hun klemmer dem ikke lenger, men bytter tak, og biter til.
Å trene en hund frem til EK tar tid og krever mye. Flere har sagt at har du først fått problemer med hardt bitt, er det umulig å bli kvitt. Vi har valgt å ikke ta henne med på praktisk jakt, på grunn av at vi ikke vet helt hvordan det vil virke på henne. Det rare er, at hvis jeg ber henne "Ta pent" før hun plukker opp apporten, ja så gjør hun det, og viltet har ingen skader.
Finnes det håp?? Hvordan skal jeg trene henne da??
Hilsen Line og Spica

Hej Line !
Apporteringsproblem av olika slag är nästan alltid svåra att lösa. Mycket på grund av att det alltför lätt uppstår missförstånd mellan hund och förare. Dessutom kräver korrigeringar av en hund med vilt i mun både känsla och en mycket god "timing" hos dressören.
Du beskriver din tik som en individ med stor arbetsiver. Det är bra att hon är arbetsvillig, men om arbetsvilligheten övergår i alltför stor iver eller stress, så är det inte alls ovanligt att detta kan ge sig uttryck i hård mun eller tuggning av vilt.
Stressen och tuggandet kan naturligtvis också uppstå i situationer där hunden korrigeras för saker som den inte riktigt "förstår". En av de vanligaste "förvärvade tuggninsorsakerna" kommer ofta fram i samband med slutfasen av inlevereringen och i avlämningssituationen. En hund med stor arbetsiver vill ofta snabbt bli av med apporten för att få komma ut och söka igen och redan här kan tuggningen vara ett faktum. Släpper den dessutom apporten och kanske kommandot "håll fast" inte riktigt är befäst, kan en kombination av hundens osäkerhet i avlämningssituationen och eventuell förarirritation också bidra till att förvärra tuggandet.
Mitt råd blir därför att i första hand försöka få din hund att varva ner lite och att du själv tänker på att uppträda lugnt. Ge din hund tydliga signaler och kommandon som du vet att hon förstår. Din tik är ung så du har inget att förlora på att gå tillbaka några steg i krav och träningsintensitet. Bygg upp kontakten och skapa ett bra förtroende.
Jag tror dessutom att du är inne på rätt spår genom att arbeta med ren "lydnadsapportering", gärna med hjälp av lugnande ord som "ta pent". Utför dessa övningar i lugn miljö, gärna inne. Lär tiken hålla apporten både sittande och under förflyttning. Korrigera tiken lugnt och med kända kommandon, om apportgreppet blir oroligt eller till synes hårt. När detta går bra kan du förflytta dig ut i skog och mark fortsätta övningarna där. Ett annat måste är att tiken ovillkorligen kommer raka vägen in med apporten, det vill säga att inkallningen måste fungera utan problem.
Hård mun är i många fall troligtvis en ärftligt betingad egenskap. Hundar som notoriskt tuggar och förstör vilt är så gott som omöjliga att göra något åt. Att använda spikapporter eller andra mer eller mindre sofistikerade "tortyrredskap har mig veterligen aldrig fungerat och är dessutom rent djurplågeri.
I rent jaktliga sammanhang kan vissa hundar förvärva en hård mun eller börja tugga på vissa vilt på grund av olika negativa erfarenheter. Till exempel kan en hund som används mycket som apportör vid kråk- och vitfågeljakt av ren självbevarelsedrift börja klämma livet ur nypande och hackande fåglar. Samma hund kan dock apportera fasaner och änder och annat matnyttigt vilt helt korrekt.
En del hundar kan vara irriterade av allt dun som en nyskjuten ringduva släpper ifrån sig och tugga just på detta viltslag, men apportera allt annat på rätt sätt. En vanlig varning är att inte låta den unga oerfarna hunden för tidigt och utan en bra grundutbildning komma i kontakt med skadeskjutna fåglar av ovan nämnda viltslag.
I ditt fall Line, tror och hoppas jag att din hund faller under den första kategorin hundar som nämnts och att det därför finns hopp om att kunna, åtminstone till viss del komma till rätta med problemen. Det krävs dock en god portion tålamod och här som i nästan all annan dressyr är genvägar ofta senvägar.
Lycka till
Lasse Johnsson

  << tillbaka

 
Startsida