Kommer inte sista metern med dummyn.
Hej!
Jag har en welsh springer spaniel som är fem månader gammal, en glad och härlig tik. Hon springer frimodigt efter apportdummyn, hämtar den men på hemvägen släpper hon den nästan alltid några metrar från mig och kommer glatt viftandes på svansen till mig. Jag har inte brytt mig om detta beteende så mycket utan varit nöjd med att hon kommer. De gånger hon haft med dummyn ända fram har hon fått rikligt med beröm. Men nu när jag tycker att det är dags att hon ska bära den ända fram, lägger hon sig ner med dummyn och ser helt frågande ut en bit ifrån mig. Vad göra? Är det helt fel att strunta i situationen, gå och hämta apporten och börja om från början?
Catharina

Anledningen är helt enkelt att valpen inte fått lära sig vad den ska göra. Den tycker apporteringsövningarna är en kul lek och vill sannolikt att du ska kasta dummyn igen, och igen, och igen. Samtidigt begriper den naturligtvis inte att den måste komma till dig med dummyn för att du ska kunna kasta den.
Jag brukar rekommendera de övningar du uppenbarligen gör när det gäller att lära en valp eller unghund apporteringens första steg. Men då framhåller jag alltid att det är viktigt att valpen gör rätt och verkligen kommer åter med dummyn. Annars lär den in ett felbeteende. Mitt råd i sådana fall som ditt är därför att sluta med övningarna en vecka eller två, och sedan försöka igen. Går det inte då heller, måste du vänta ytterligare en tid. Går det inte då heller blir det sannolikt fråga om att först lära hunden ta dummyn på kommando och sedan hålla fast och bära den så länge du vill. Men observera att din femmånadersvalp ännu är för ung för denna övning, eftersom den kräver regelrätt dressyr med absolut krav på lydnad.
Efter vad du beskriver är valpen förtjust i att leta reda på dummyn, plocka upp den och åtminstone bära den en bit mot dig. Det är bra och räcker i och för sig på detta stadium. Sådan spontan hämtglädje försvinner inte för att du håller upp några månader med övningarna för att valpen ännu inte är mogen för kravbetonade övningar i ”håll-fast”.
Sten Ch
<< tillbaka

Apporteringstokig tollare.
Hej,
Vi har en tollare på nio månader. Han har ända från första början älskat att bära. Vi har gjort så att vi haft med en valpdummy som han sedan fått bära hem. Han tycker så mycket om att apportera att det nästan går till överdrift. När vi avslutat träningen och stoppat undan alla dummies så letar han snabbt upp något annat som han kommer fram och lämnar.
Nonchalerar vi honom så lägger han ner det framför våra fötter och backar undan. Om vi fortsätter att nonchalera så backar han ännu ett steg och så vidare. Gömmer vi undan alla bollar i trädgården så plockar han äpplen… Vad ska vi göra???
Han tar kallt vilt, både på land och i vatten och kommer in med det, men avlämningarna är inte de bästa (han är ju fortfarande så ung). Vi har sett din första film som är mycket informativ och bra, men hur tränar man "Loss"? Han håller mer än gärna fast...
Vänliga hälsningar,
Yvonne

Jag börjar med avlämningen och loss-kommandot. Om du anser din hund för ung för att ta itu med avlämningen på allvar – apport!, håll fast!, loss! – alltså med höga krav på absolut lydnad, tycker jag att du ska lägga hela apportträningen i malpåse tills hunden är mogen för denna avlämningsdressyr. Den är ju så apporteringsglad att det inte längre finns någon anledning att genom lustfylld träning uppmuntra dess hämtglädje. Gör du inte så är det risk att du permanentar hafsigt apportarbete och slarvig avlämning.
När du sedan sätter igång med apport, håll fast, loss-övningarna ska du bara träna i korta pass och endast begära små framsteg varje gång. Det går alltid trögast i början eftersom hunden inte kommer att begripa att du verkligen kräver något, utan sannolikt uppfattar det hela som en lek. Begär därför endast några sekunders koncentration de första tiotalen gånger ni försöker er på övningen och hemfall för all del inte till dödssynden att avsluta med att kasta en apport. Då kommer hundens förväntningar att trissas upp inför nästa dressyrpass och allt blir mycket svårare.
Hunden bör faktiskt tycka det är tråkigt, först då kan den förstå att den MÅSTE göra som du säger. Då löser sig säkert också loss-problemet av sig självt – hunden vill gärna slippa sitta där med dummyn när det inte längre är kul. Är du osäker på hur dressyren går till finner du säkert en hel del tips bland tidigare frågesvar. Annars står det hela beskrivet i min bok Jakthundar (finns på Marknaden här på birddog.nu).
Skulle loss-problemet ändå stanna kvar råder jag dig att alltid ta apporten från hunden med en enda, bestämd rörelse utan någon som helst tendens till dragkamp. Öppna dess mun med ena handen, om det behövs, och ta apporten med den andra. Upprepa aldrig loss-kommandot. Säg LOSS och ta därefter alltid apporten nästa sekund.
Beträffande problemet med att hunden tar äpplen och annat och kommer med dem så måste ni fortsätta med att nonchalera hunden. Jag känner igen problemet sedan några hantverkare här hos mig roade sig med att kasta äppelkart åt min spaniel Aya medan jag inte såg det. Trots att det gått några månader och ingen har kastat ett äpple sedan dess, kommer hon för jämnan med ett äpple i mun och sätter sig att stirra på mig eller någon annan i hopp om att vi ska ta det från henne och kasta det. Jag hoppas att du, Yvonne, gör liksom vi och talar om för alla som kommer och hälsar på att de ABSOLUT inte får kasta NÅGONTING för hunden.
Hav tålamod, alltså, och tag tiden som din bundsförvant. Men kom ihåg att ett sådant beteende hos en hund är ungefär lika svårt att bli av med som alkoholism eller narkomani hos en människa – ett enda återfall och man är i stort sett tillbaka på ruta ett. Däremot kan du tillåta dig att alltid plocka upp äpplet och gå till komposten eller slaskhinken och lägga det där, utan att ta notis om hunden.
Lycka till i kommande äppeltider!
Sten Ch
<< tillbaka

Olydig cocker eller dålig matte?
Har en drygt tvåårig cocker som slarvar(?) vid viltapportering. Om jag ger kommandot apport utan att han sett att jag slängt/lagt ut någonting så letar hunden glatt och ivrigt upp något att apportera (dock inte vilt) och kommer och lämnar av ordentligt. Lägger eller slänger jag ut en apport (dummy, apportbock, eller vad som helst utom vilt) medan han ser på så hämtar han glatt och lämnar av fint. När det är vilt det gäller, så låtsas han inte se det. Detta har börjat vid drygt ett års ålder, dessförinnan apporterade han även vilt. Är det helt enkelt så att han inte kan apportkommandot ordentligt, tro? Tycker att jag tränat enligt alla "regler" som finns och fram till cirka ett års ålder gick det ju bra. En hund kan ju egentligen inte trotsa, så antagligen är väl jag boven i dramat. Är jag för dålig på att ställa krav eller har jag för dåligt ledarskap?
Vet inte att något speciellt hänt just vid ettårsåldern, men något fel är det ju i alla fall. Tacksam för tips, har försökt med att skärpa kraven, men då blir allt bara värre. Eller blir det kanske värre innan det blir bättre?
Elisabeth

Hej Elisabeth,
Av någon anledning tycker han inte riktigt om att apportera vilt och väljer därför att låta bli, även om det innebär att han avsiktligt struntar i den order han fått. Hunden är alltså olydig, så tolkar jag det.
Eftersom han uppenbarligen kan apportera gäller det för dig att i första hand få honom att tycka om att apportera vilt. Först i andra hand bör du skärpa tonen och mer eller mindre tvinga honom att lyda, och framförallt får du inte göra det genom att plötsligt ta i med hårdhandskarna i en apportsituation då han vägrar. Då riskerar du att göra all apportering olustig, i synnerhet viltapportering. Det är bättre att arbeta igenom apporteringen steg för steg med vilt i stället för dummy och på så sätt få fram en lydig viltapportör.
Men, som sagt, du bör i första hand försöka få honom att gilla att apportera vilt. Själv hade jag nog stoppat undan alla dummies och börjat träna med vilt enbart, först i vatten. Jag tycker det brukar vara lättare att få en hund att ta vilt där. Använd färskt, fint vilt som små kaniner, nötskrikor, krickor och tamduvor. Men framförallt, se till att ta med hunden ut på jakt och skjut några fåglar för den. Andjakten börjar nästa vecka, och ett par krickor som plaskar i vattnet alldeles framför hunden borde göra susen. Skulle det vara så att du inte jagar och inte tänkt ha hunden till jakt anser jag inte det har så stor betydelse om den inte tar vilt. Då kan du fortsätta med dummies. Jag tycker det är svårt att ur etisk synvinkel försvara att man tar livet av djur för att träna en hund med dem om hunden sedan inte ska användas för riktiga eftersök. Men jag vet ju inte alls hur det står till i ditt fall – om hunden ska jagas över eller ej – jag kom bara att tänka på den möjligheten medan jag skrev.
Försök alltså i första göra vilt intressant och viltapportering spännande och trevlig. I andra hand ska du arbeta genom apporteringen från första början, men med vilt i stället för dummy, och under tiden – och lång tid därefter – ska dummies vara bannlysta från träningen.
Lycka till!
Sten Ch

  << tillbaka

 
Startsida