Bilproblem.
Hej,
Jag har en engelsk setterpojke som nu är ett år och tre månader. I början av detta år blev det plötsligt problem att åka bil längre sträckor. Han börjar flåsa häftigt och skakar i hela kroppen. Detta håller på så länge vi åker, när vi stannar är han som vanligt. Även om vi kör i stan är han som vanligt. Det verkar som om han blir rädd när det går fortare, men jag tycker det är konstigt om han är åksjuk, hur det kan komma så plötsligt, från att ha gått bra förut.
Han sitter i combiutrymmet i en bur. Jag har också vid ett tillfälle haft honom på golvet vid framsätet, men det har inte gjort någon skillnad. Han har heller aldrig kräkts eller haft någon obehaglig upplevelse i samband med bilen. Hoppar också in i bilen utan tvekan.
Hoppas att det finns något att göra, för här uppe i norr är det ju lite avstånd till jakt etcetera, och som det är nu så undviker man att åka långt. Jag tror heller inte att han är "ivrig" för att han märker att vi ska iväg, eftersom han bara är drygt ett år så har han inte så lång erfarenhet av jaktresor.
Tack på förhand.
Gabriella

Ja, du Gabriella, det där med bilåkning kan vara ett problem. Min erfarenhet är att det i de allra flesta fall går över av sig självt när hunden lärt sig att bilresor oftast leder till någonting trevligt som jakt eller jaktträning. Min nuvarande spaniel hade problemet men slutade före ett års ålder. Min setter däremot är nu tre år och har först under det senaste året slutat dregla floder i bilen. Tänker jag tillbaka har alla hundar jag haft och som mått illa i bilen blivit kurerade på detta sätt, på ett undantag när. Undantaget var en tax jag hade i slutet av sextiotalet som aldrig lärde sig åka bil utan att må dåligt.
Jag är dock inte övertygad om att din setter verkligen är bilsjuk. Då borde han bli det även om ni åker i stan. Kan det vara så att han är ivrig att komma ut i terrängen och stressar? I så fall tror jag att du måste leva med problemet tills han eventuellt lugnar ner sig med tiden. Långa turer utan mål kan vara botemedlet för att sänka förväntningsnivån, men med dagens bensinpriser förstår jag om du drar dig för den metoden…
Låt oss gå på linjen att hunden verkligen mår illa i bilen. För att påskynda botandet av bilsjuka har jag tagit för vana att endast köra korta sträckor med hunden till en början och alltid låtit det hela utmynna i någonting trevligt. Ibland har jag bara kört ett par hundra meter och sedan släppt ut hunden till någon positivt laddad aktivitet. I ditt fall fungerar detta kanske inte riktigt lika bra, eftersom din setter bara mår dåligt vid långa resor på landet – i stan är han OK, säger du ju. Men försöka duger i alla fall.
Att ha hunden på golvet vid framsätet brukar vara en annan bra metod. Då är den närmre bilens tyngdpunkt där det svänger och slänger betydligt mindre. Men även detta har du ju prövat.
Tredje alternativet är att göra något åt hundens plats i bilen. Det är alltid bättre med en hundbur jämfört med att låta hunden ha tillgång till hela kombiutrymmet. Men även i detta avseende gör du ju rätt. Det enda jag kan säga är att buren bör vara liten och ganska trång så att hunden får gott stöd och inte kastas omkring när man svänger lite vårdslöst. Det kan hjälpa att ta buren ur bilen och låta hunden sova i den inomhus på nätterna. Ett annat sätt kan vara att ge hunden mat i bilen varje dag. Men eftersom din hund frivilligt hoppar in i bilen är jag långtifrån säker på att dessa saker har någon positiv effekt.
Vad händer om du kör riktigt långt med honom efter ett drygt träningspass, så att han är mycket trött och lägger sig ner att sova? Den saken kan vara värd att prova. Annars är det nog dessvärre så att du får se tiden an och hoppas att åksjukan (eller stressen) går över med tiden. Det brukar ju funka för mig…
Har någon annan ett bra tips att ge till Gabriella, är ni välkomna att höra av er.
Sten Ch
<< tillbaka

Kissar under sök.
Min hanhund är fem år, söket är inte hans starkaste sida. Han har god fart in och ut i början, men har tendens till att mattas och söker då ibland stöd av föraren. Han kan dock komma igen. På senaste året har han börjat med att kissa på söket, även med vilt i mun och väl rastad. Han gör det redan från start, men ökad frekvens. Jag har försökt att bryta det, på diverse olika sätt. Exempelvis genom att fya, vissla kontakt, tjoa, men det endast stör honom, så jag får mana på honom att söka igen, vilket han gör. Han kan även ha detta beteende fast inga andra hundar varit på söket. Han kissar ofta efter andra hundar, men på kissrundor går det att bryta med ett nej. Han har gått i avel sedan tre år. Vi har ännu inte fått något påpekande om detta på prov, men det ser inte trevlig ut. Jag kan inte säga något om hur han fungerar på jakt då det endast skjutits så lite när vi varit med.
Birgitta

Hej!
En hund som är tillräckligt motiverad för sin arbetsuppgift har inte tid att springa runt och kissa hela tiden. Att hunden går i avel ska inte innebära att den vid arbete med sin ledare beter sig som du beskriver. Det du kan göra är att öka hundens motivation, samtidigt som du visar tydligt om du är nöjd eller inte med det arbete hunden utför. Här är några förslag:
1. Låt honom bara sitta och titta på då andra jobbar flera arbetspass. Har du även fler hundar i din ägo, låt då denna hunden titta på då du har roligt med en annan av era hundar. Kanske kan du också låta hunden ha väldigt tråkigt i sitt vardagsliv ett tag. Bara gå kopplade kissrundor, där du inte säger så mycket, sen är träningen det enda roliga som händer i veckan. Inomhus kan hunden hållas så att du inte håller på och gosar med den, utan det livet blir också tråkigt. Hunden ska verkligen längta efter att få jobba med dig. Observera att detta kanske bara behöver hålla på ett kortare tag för att få en positiv effekt i jaktträningen.
2. När hunden väl får jobba, börja med enkla markeringar med kort avstånd, dra upp honom i fart så att han är lite på tårna. Se till att han inte kissar, och om han gör det säg till honom på skarpen. Detta är inte vad du önskar av honom.
3. Lägg sen ut en enkel sökapport som han ej fått se i motvind (så att vittringen blåser mot er), låt honom söka med en apport utlagd i taget. Fortfarande noll-tolerans med kisseriet. Lika negativ som du ska bli då han kissar, lika nöjd måste du vara då han gör rätt.
4. Utöka svårighetsgraden på det ni gör, olika vind, terräng, vatten, land, avstånd och olika övningar, men se hela tiden till att hunden inte kissar.
5. Att hunden tittar på dig ibland och vill ha hjälp, blir ofta värre om man då ger hjälp. Hunden lär sig att du faktiskt upprepar kommandot om den frågar dig var apporterna finns. Ofta är det bra att, om hunden frågar dig, gå tillbaka i svårighetsgrad och göra hunden mer målmedveten. Detta gör du exempelvis genom att träna i stark motvind, så att hunden verkligen får vittring på den apport du vill att den ska ta. Låt hunden stå kopplad och ”dra in vind”, om den sen vädrar, sträcker på sig mot apporten, skicka först då hunden. Hunden vet då vart den ska, och behöver inte fråga dig. Var tydlig med dina signaler så att hunden så småningom inte behöver vare sig vind, syn eller andra retningar för att ha en starkare motivation. Med rätt träning kan motivationen att jobba bli bättre, men kanske kan inga underverk ske.
Uppriktigt sagt är jag mycket tveksam till att en sådan här hund används i aveln. Man har ett stort ansvar för aveln även som hanhundsägare, och hundar som inte är tillräckligt motiverade ger ju jaktligt sett inget till rasen.
Marie Sallander
<< tillbaka

Ledarskap.
Har ni några bra tips på hur man kan "förstärka" sitt ledarskap och få hunden att respektera en bättre. Min labbetik (ett år och fyra månader) har oftast bra respekt, men är ju i tonåren, och får därför ibland glimten i ögat, till exempel vid inkallning. "Ta mig om du kan..." säger hon, och då fungerar det inte om jag är bestämd och säger nej, utan jag måste springa iväg och locka, trots att jag faktiskt ställer krav på henne. Har ni något tips?
Mvh
Sara

Sluta direkt med att springa iväg och locka. Det gör bara saken värre. Kalla bara in hunden när du är absolut säker på att den lyder eller då du bestämt vet att du har medel att sätta in som gör att du kan tvinga hunden att lyda. Kan du inte göra något av detta, ska du låta bli att släppa hunden lös tills vidare.
Arbeta med ditt ledarskap i alla situationer med hunden. Du gör det genom att ställa krav på den i de allra flesta vardagliga situationer, inom och utomhus. Allting ska ske på dina villkor och om du till exempel kelar med hunden ska det vara som en belöning när hunden uppfört sig korrekt och du bör avbryta när det passar dig och bestämt avvisa varje fortsatt lekinvit från din hund. Hunden ska känna det som en ynnest när du tillåter den att till exempel börja äta, leka med dig, hälsa på besökande och så vidare.
Håll dessutom gärna på med dominansövningar om det skulle behövas. Du kan till exempel lägga hunden och låta den ligga länge medan du finns i närheten och hela tiden håller ett öga på den. Vid minsta tecken på att den vill resa sig kommenderar du naturligtvis genast ligg! med sträng röst.
Jobba dessutom med lydnaden så att du alltid kan sätta eller lägga hunden direkt om den skulle få återfall och inte vilja komma när du kallar. Vid minsta tvekan att lyda inkallningssignalen kommenderar du ner din hund och låter den sitta/ligga en stund innan du kallar igen. Sannolikt lyder den då direkt. Fungerar det inte perfekt går du närmre hunden och blir lite strängare på rösten.
Observera att jag inte menar att du jämt ska vara tvär och sur på din hund. Men du ska ställa krav och inte vekna en millimeter förrän hunden lyder. Då ska du emellertid direkt bli vänlig på rösten och ge rimligt beröm. Se till att kontrasten mellan klander och beröm blir klar och tydlig. Så fort du tillrättavisat din hund ska den få tydligt beröm i samma ögonblick som den rättar sig. Det hela går ut på att hunden ska inse att det alltid är du som bestämmer och att det hela alltid slutar lyckligt för den om den rättar sig efter dig.
Börja i dag!
Sten Ch

  << tillbaka

 
Startsida