Retrieverjaktprov - ger de en riktig bild?
Hej,
Jag skulle vilja höra om ni som domare tycker att dagens jaktprov för retriever ger er möjligheten att verkligen bedöma hundens egenskaper eller om ni skulle vilja ha det upplagt på något annat vis. I vilken klass anser ni att själva egenskaperna verkligen visar sig?
Skulle ni som domare tycka att det var intressant med en ren tävlingsklass på exempelvis elitnivå? Man hör ju lite olika tyckande från höger och vänster så det skulle vara intressant att få höra vad en domare har för funderingar. Har ett svagt minne av en artikel i Apportören som handlade om detta för ett eller ett par år sedan. Har det hänt något sedan dess?
Hälsningar
Karin

Hej Karin
Jag tycker att våra svenska artificiella jaktprov är bra ur en synvinkel, nämligen att man försöker prova hundarna på ett konsekvent sätt vid samtliga prov. Det vill säga att samtliga hundar prövas alltid i "alla egenskaper". Tyvärr finns det dock mycket övrigt att önska när det gäller hur vi prövar hundarna. Framför allt gäller det den ur egenskapsbedömningssynpunkt viktiga unghundsklassen. Personligen tycker jag även att öppen klassen är viktig i egenskapshänseende, på grund av att man här även kan få en bild av hundarnas förmåga att ta till sig dressyr. Elitklassen kan däremot mycket väl omformas till en "tävlingsklass" då visade egenskaper, eller brist på sådana, redan uppvisats i vid ett flertal tillfällen i de lägre klasserna.
De största briserna vid dagens prov tycker jag är att vi som domare tvingas bedöma ibland ända upp till 40 unghundar under en helg på samma mark. Jag tror inte att någon med lite erfarenhet av jakt och praktiskt eftersök med våra hundar anser, att vi kan bedöma till exempel sökarbetet på de under dagen sent startande hundarna på ett riktigt sätt. När de startande dessutom tvingas stå rakt upp och ner på samma plats och skicka sin hund blir provsituationen ännu mer absurd. Det är heller ingen som direkt reflekterar över att vi använder samma vilt till flera hundar. De "skräpvilt" som oftast användes, kan ibland även vara av undermålig kvalitet, varför bedömningsunderlaget för apportering kan ifrågasättas.
Dirigeringsuppgifterna på land i till exempel öppen klass blir lika ofta ett rent spårarbete, som det blir ett prov på hundarnas förmåga att ta dirigering.
Vid eftersök under praktiska förhållanden står man ju sällan still, utan man går sakta framåt och söker av ett betydligt större område än vad som är vanligt vid dagens prov. Vid förra regelrevideringen rekommenderades och skrevs även in i regelverket att markerna skulle utnyttjas på ett mer naturligt (jaktligt) sätt. Tyvärr ser man det här sättet att pröva hundarna på allt för sällan. Även om vi inte kommer ifrån det här med spår och det "stinkande" lilla sökområdet helt, så blir det i varje fall bra mycket bättre förhållanden om man gör på det här sättet.
En retriever skall vara relativt ointresserad av levande vilt. Detta är en viktig egenskap för att kunna använda hunden till den jaktform den är framtagen för. Detta prövas aldrig på våra artificiella prov. Förhoppningsvis får vi redan till nästa år nationella varmviltsprov och jag tror att det är ett måste att vi kommer igång med den verksamheten. Såväl jägarnas befogade krav på vår klubb när det gäller att ta fram fullgoda apportörer som den alltmer skärpta lagstiftningen gör att vi måste "se om vårt hus" och se till att vi ständigt förbättrar, kompletterar och vid behov förändrar våra prov, så de blir bra och trovärdiga värdemätare. För att detta skall ske fodras ett stort och äkta engagemang på alla nivåer inom SSRK och då inte minst från klubbens huvudstyrelse.
Lasse Johnsson
<< tillbaka

Följdfråga till ”Utfodring av valpar"
På många "Klotterplank" och dylikt har det varit många diskussioner om utfodring av valpar och att det är viktigt att valparna inte ges för mycket foder. Några är också inne på att man kan hålla höftleds- och armbågsfel borta genom att ha en "snål" utfodring under uppväxttiden.
Vad jag skulle vilja veta är: Vad händer om valpen får för lite näring? Ingen valp svälter väl ihjäl om den utfodras dagligen (även om det är i små mängder) men hur påverkas den i övrigt? Hur lite kan man valpen utan att det får negativa konsekvenser för valpen? Hur utvecklas/påverkas organen (lever, hjärta, lungor och så vidare) om den inte får tillräckligt med näring? Kan mentaliteten påverkas?
Bara en stilla undran,
Marit

Ger man en snål utfodring av ett foder med rätt sammansättning sker främst en långsammare tillväxt av valpen/unghunden, som dock kan kompenseras senare om fodertillgången ökas. Bara med extremt snål utfodring av en korrekt sammansatt foderstat får man bestående men. Det finns däremot ingen forskning som visat hur snål utfodringen måste vara för att ge permanent eller eftersatt tillväxt eller slutstorlek på hundar. Det finns faktiskt gamla tyska studier där man svultit hundar i över 100 dagar utan bestående men (dock inget att rekommendera om man vill ha en frisk hund)!
Ofta är dock en snål utfodring kombinerad med fel fodersammansättning, och då kan man i värsta fall få förändringar på alla organ på grund av näringsbrister. När det gäller eventuella förändringar i temperamentet på grund av snål utfodring, kan det ju vara så att hunden äter mer glupskt vid snål utfodring, eftersom den oftare är hungrig än om den får mycket mat. Andra temperamentsförändringar tror jag inte sker under förutsättning att hunden hålls slank under uppväxten, alltså får en något snål utfodring.
Marie Sallander
<< tillbaka

Jakthund kontra provhund
Jag har jagat och startat på prov med retriever i många år. Har en fråga jag funderat över många gånger. Jag har själv ägt en tik, vars apportgrepp på tinat vilt (mås, kråka ,duva) var minst sagt hårdhänt. Alltså ingen provhund. Men som jakthund var hon fantastisk, duktig på alla sätt och vis, och var aldrig hårdhänt mot något enda vilt, inte heller de som var skadskjutna och följaktligen både försökte undkomma och sedan rörde sig i munnen på henne.
Hon fick aldrig några valpar eftersom hon var "hård i munnen". Det här är många år sedan nu, men jag har hört och sett flera som vittnar om ungefär samma sak.
Vad mäter vi egentligen på prov? Är de här hundarna "hårda i munnen"? Det är ju i första hand jakthundar de är, inte provhundar. Jag ångrar inte att jag inte tog valpar på den ovan beskrivna tiken, jag hade haft svårt att visa något dokumenterat på hennes jaktliga kvaliteter, och uppriktigt sagt haft svårt att "stå" för kombinationen. Jag vet emellertid inte på vilket ben jag står i den här frågan, svårt är det. Vad tycker den utmärkta och kunniga panelen?

Jag har i ett tidigare svar försökt beskriva vad jag tycker om dagens retriever prov. Enligt mitt förmenande finns det många brister och stora möjligheter till felkällor vid retrieverproven. Det absolut bästa sättet att få en bra värdemätare på en hunds jaktliga kvaliteter är naturligtvis att pröva den under en dags allsidig jakt. Det har på flera gods i mina trakter utvecklats ett sätt att jaga som är mycket värdefullt för prövningen av våra retriever.
Förmiddagen ägnas åt fältfågeljakt (rapphöns och fasaner) samt i förekommande fall hare, och eftermiddagen/kvällen ägnas åt andjakt. Fältviltsjakten går oftast till så att vi på brittiskt vis har hundarna på linje och viltet stöts av spaniel. Stora krav ställs här på hundarnas stadga, markeringsförmåga och dirigerbarhet, samt naturligtvis det viktigaste av allt viltfinnarförmåga.
Här finns också icke påskjutet vilt som hundarna skall ignorera. Vid eftermiddagens andjakt sitter hundarna med på pass och mer eller mindre tuffa eftersök i vassar och i vatten är vanligt förekommande, ofta i mörker under kvällssträcket. Den här prövningen är utmärkt och mycket allsidig. Tyvärr är den dock alltför sällsynt och endast ett mycket ringa antal hundar i Sverige kan prövas på detta sätt.
Våra artificiella jaktprov måste i möjligaste mån likna ovan beskrivna jaktsituation, och då är kvaliteten på de apporteringsvilt som används en av de viktigaste ingredienserna.
I jaktprovsreglerna står det att de vilt som används skall vara av sådan kvalitet att de kan liknas vid nyskjutet. Så är tyvärr ej alltid fallet. De vilt som din hund ställs inför är ofta apporterat av flera hundar tidigare och det kan vara en orsak till varför din hund gör som den gör med "provviltet" Jag vill dock påstå att jag känner till flera hundar som gör precis tvärtom. Det vill säga ej klarar av trycket i den riktiga jakten, utan blir alltför exalterade vilket ofta går ut över de nyskjutna viltet. De vore nog mer riktigt om dessa hundar ej togs valpar på, hur fina provmeriter de än månde ha. Det finns också flera hundar som ofta av ren självbevarelsedrift klämmer till en kråka eller en trut lite extra på grund av negativa erfarenheter i samband med praktisk jakt på nämnda viltslag. Duvor, änder, fasaner etcetera apporteras dock helt korrekt.
Det vore alltså som jag tidigare skrivit önskvärt om flera hundar prövades under riktig jakt, då vi med stor sannolikhet skulle komma sanningen något närmare.
Lasse Johnsson
<< tillbaka

Tar apporteringen skada?
Hej!
Har en jaktlabbe på snart sex månader. Apporteringsträningen går bra med markering, sök och rak dirigering. Jag har även tänkt att använda hunden till eftersök på klövvilt. Frågan är då när jag ska börja träna detta och om det kan skada apporteringsträningen? Kanske kan det bli för mycket för hunden?
MVH Henrik

Hej Henrik
Blir lätt beklämd då jag alltför ofta läser om valpar som regelrätt tränas inför framtida uppgifter. En valp ska formas, präglas, utvecklas och ges trygghet i den miljö den ska arbeta. Du skulle aldrig drömma om att sätta ett 6-7 årigt barn i mellanstadiet! Barnet behöver lära sig så oerhört mycket viktigare saker innan det lär sig multiplikationstabellen! Givetvis är det samma sak med en valp.
Några exempel. En jakthund lever på sin näsa. Den måste alltså lära sig se med näsan, det vill säga lära sig ”känna igen” olika dofter och koppla ihop dem med situationer/saker. Det här är ingenting du kan lära din hund, men du kan se till att den får möjlighet att utvecklas och lära sig själv.
Att vara en följsam flockmedlem som alltid har ett litet öga på sin flockledare är ett naturligt beteende för en retriever. Dessvärre tillåts valpar/unghundar en, med åldern, tilltagande ohörsamhet med motiveringen ”han är så liten”! Att ha en stark/trygg/krävande flockledare ger en trygg individ. Denna trygghet skapas inte genom att ”träna”/promenera ett par timmar om dagen utan kräver 24 timmar per dygn, sju dagar i veckan, 12 månader om året.
Att vara lydig och följsam hämmar inte valpen då det är naturligt för den. Den ska aldrig få ”lära sig” att vara olydig! En lydig valp/unghund kan ges större frihet och kan på det sättet få större möjligheter att utforska och lära sig sin framtida arbetsmiljö.
Möjligen är det nyttigt för en sällskapshund att aktiveras med diverse mer eller mindre sofistikerade metoder. En jakthund däremot ska jaga/apportera/spåra i förhoppningsvis minst 12 år framåt. Min erfarenhet av ”tränade” valpar är att de tappar lusten mycket tidigare än så vilket är en katastrof för en jägare.
Utveckla alltså din valp på ett positivt sätt. Kräv hundraprocentig inkallning och kontakt. Bygg upp den naturliga arbetslusten. Kräv ingen ”skottfasthet” och se enbart till att hunden med full fart kommer in till dig med apporten, gärna upp i knät (avlämning är enbart en dressyrsak och tränas lätt senare). Ju duktigare och gladare unghunden blir desto svårare terräng kan du använda så att den får utveckla sin sökförmåga och användandet av vind. Träna alltid i mycket korta pass.
Nu till din egentliga fråga – när börja spårträna?
Sök först, spår sedan är en gammal god regel. Hundar som tränats på spår i tidig ålder arbetar oftare med lågt huvud och binder sig oftare vid markvittring än hundar som uteslutande tränats på sök. En sökhund som arbetar med lågt huvud är mindre effektiv än en som går på vind med huvudet högt.
Inger

  << tillbaka

 
Startsida