Måste jag träna ”Håll fast”?
Hej!
Jag undrar om man behöver träna "Håll fast" med en hund som spontant inte släpper apportobjektet innan det når förarens hand och först efter losskommando? Kan det tänkas att hunden får för sig att sluta med det om inte momentet tränats?
MVH
Henrik

Nej Henrik, du måste inte träna ”Håll fast” om din hund håller fast apporten spontant. Visst kan det tänkas att hunden någon gång i framtiden får för sig att släppa när den inte får, men då grejar du den saken hur enkelt som helst genom att reagera negativt med ett ”Nej” om den försöker och genom att eventuellt åter stoppa in apporten i dess mun. Eftersom din hund har gjort rätt mängder av gånger förstår den genast att du reagerar på det den gör annorlunda, nämligen att den släpper. Därför hehöver du inte något speciellt kommando. Men det skadar naturligtvis inte att ändå lära den ”Håll fast”.
Sten Ch
<< tillbaka

Okoncentrarad setter.
Jag har en setter på 16 månader med massor av energi och livslust. Det är min första hund och ibland blir jag osäker på vad som är rätt och fel i dressyrens alla moment. Han är ganska fladdrig och har svårt att koncentrera sig, till exempel svårt att hålla kommandona "ligg" och "sitt" längre stunder samt hålla ögonkontakt med mig under dressyrmoment när det är så mycket annat som händer runtomkring (fåglar, hundar, snösmältning, nya dofter med mera). Jag tränar i korta stunder (aldrig mer än tio minuter åt gången) och den tiden bör en hund i denna ålder klara av att hålla koncentrationen anser jag. I hur stor utsträckning skall jag tolerera okoncentration (vilket är vanligt hos settrar), och var skall gränsen gå för att inte acceptera utan läxa upp unghunden? Hur hård skall jag vara?
Nybliven hundägare

En livlig hund som dessutom ofta är väldigt intresserad av vad som händer i omgivningen kan man särskilt i början träna inomhus. Då du tränar inne har du inte lika mycket störningar och hunden har då större förutsättningar att lyckas med det du lär den. Det är dessutom bra att du tränar i korta pass som du gör. Då hunden lär sig nya saker brukar jag säga att vi som förare ska VISA hunden hur vi vill att den ska göra. Gör hunden inte som jag vill i inlärningsskedet anser jag att det är hundföraren som misslyckats, inte hunden. Jag straffar därför aldrig en hund genom att, som du säger, läxa upp hunden. Däremot så har jag redan från början ett krav på att hunden ska göra det jag visar den. Jag lockar hunden att göra rätt genom min röst, kroppsspråk, eventuellt koppel, godis eller en apport – exakt vilka hjälpmedel man vill använda är upp till var och en som hundförare.

När du sen vet att hunden kan sitta och hålla ögonkontakten med dig inomhus, är det inte automatiskt så att han kan det när han kommer utomhus. Ute finns så otroligt mycket störningar, och du måste därför backa ett steg tillbaka, och nu visa hunden på samma sätt som du gjorde första gången inomhus. Träna sen sitt i olika miljöer för träningen; i skog, på fält, i stan, med stans fåglar runt, i bilens baklucka, med andra hundar i närheten – ja du kan säkert hitta 20 ställen där du kan få hunden att sitta med bibehållen ögonkontakt. Du kan sen öka tiden för hur länge hunden ska tränas successivt. För varje nytt moment du tränar in, börja inne, stegra sedan med alla tänkbara störningar, och se till att hunden lyssnar på dig. Självklart måste man korrigera hunden om den inte lyssnar, men framförallt ska du bygga en stegringsplan så att hunden så ofta som möjligt lyckas göra det du vill. Varje gång hunden lyckas ökar dess självförtroende, du blir mer nöjd och ert samarbete stärks.
En annan sak som är viktig då man har en väldigt livlig eller ”fladdrig” hund är att man själv är mycket tydlig i vad man vill och att man är lugn i sina rörelser. Fundera ut vilka kommandon du ska använda, vilka handtecken du vill ha till hunden, samt hur du använder rösten vid dressyr. En livlig hund reagerar ofta mycket snabbt, och kan ibland missförstå kommandon eller handtecken om de är alltför lika varann. Om man berömmer alltför ”peppande” kan en livlig hund ”gå i taket” – beröm därför ofta lugnande om hunden gör något bra. Det är också bra om du själv är lugn och stadig i dina rörelser, detta har ofta en lugnande effekt på den livliga hunden.
Alltså: Om du vill ha en koncentrerad och lydig hund som har förtroende för dig, bör du själv vara en tydlig och konsekvent men vänlig chef som visar hur livet ska levas!
Marie S
<< tillbaka

Olika retrieverrasers specifika egenskaper.
Hej!
Har en liten undran om hur det egentligen ligger till med de så kallade "rasspecifika" egenskaper som ibland påstås att retrieverraserna har/ska ha. En del startande på jaktprov har fått kommentarer som: "söker som en labrador" (om flat) och om golden – "söker i ett alltför långsamt tempo jämfört med föregående hund” (som var en labrador av jaktvariant) och sänkt pris för detta. Jag har också under en jaktkurs för retriever fått höra att "labradoren söker av från sida till sida arbetande sig utåt, medan flatten söker av ett område i tårtbitar"...
Undrar om någon i panelen kan tala om vilka de rasspecifika egenskaperna är och hur de olika retrieverraserna ska söka av ett område (tempo, sökmönster och så vidare).
Hur är det hos andra jakthundsraser till exempel settern som också finns i flera varianter, har det olika varianterna olika sökmönster?
Hälsningar
"Rowan"

Hej ”Rowan”
Först och främst skulle jag vilja påstå att våra svenska retriever generellt söker väldigt slarvigt, och att vi ej skolar retrieverns sök på bästa sätt.
Vi underskattar på ett mycket flagrant sätt våra hundars förmåga att finna vilt genom att gång på gång, både vid prov och på träning utsätta dom för alltför enkla övningar. Oftast står vi dessutom helt still och skickar ut våra hundar på precis samma vis oavsett om det är medvind, motvind eller sidvind.
Om en narkotikahund kan registrera narkotika som lagts i en ”tät” plastpåse som sänks ner i en bensintank på en bil, så är knappast en ”fet” och även för en människa illaluktande trut eller kråka utslängd på måfå i blåbärsskogen, någon egentlig sökuppgift för en retriever.
Följden av att träna och även pröva våra hundar under alltför lätta förhållanden blir ofta att vi får hundar som mest ”springer in” vilten .
De behöver inte söka eller använda sina näsor på något mer avancerat sätt.
Det är därför också svårt att på våra prov (där dessutom flera hundar söker av samma mark) med någon större säkerhet påstå att den ena rasen söker på något annorlunda sätt än den andra.
Vid varmviltsprov kan man däremot se en viss skillnad i de olika rasernas sätt att söka.
En flat använder sig oftast mer av luftvittring och går således med ganska hög näsa. Söket blir ganska yvigt och hunden ”tar med sig mycket mark”. Vid rent eftersök är det här sättet att söka ingen nackdel, men vid varmviltsproven där ett fällt vilt ofta hamnar i områden där det finns levande vilt, störs för mycket mark och många skottchanser går om intet. Detta är en av orsakerna till att flatten ej är så framgångsrik vid de brittiska field-trial proven.
Labradoren har oftast ett mer marknära sätt att söka, arbetar med näsan i backen och söker mer likt en spaniel. Detta är oftast till fördel i tät undervegetation. Labradorens sök kännetecknas också av att de arbetar i mindre slag än flatten och de därför ej stör så mycket mark.
Goldens sätt att arbeta ligger någonstans mitt emellan, det vill säga de arbetar oftast med rätt hög näsa, men har också labbens förmåga att hålla sig i ett mindre område och där jobba mer spaniellikt.
En av de viktigaste sakerna en retriever i Storbritannien får lära sig är att snabbt ta sig till nerslagsplatsen och där på kommando eller om de själva markerat på eget initiativ inleda ett sökarbete med ett för förhållandena anpassat tempo och sökmönster.
Vid rent eftersök, där du själv inte alls vet var vilt kan finnas annat än på ett ungefär, är det viktigt att hundarna arbetar noggrant och anpassar.
Lasse J
P.S. Vad gäller skillnader i sök hos de olika setterraserna lämnar vi den frågan vidare till vår expert på stående hundar när vi fått igång en sådan.
<< tillbaka

Labbe med hjärnsläpp.
Tränar en labrador som är strax över året. När den är under kontroll typ dressyr, mottagning av apport vid vattenbrynet, fungerar den utmärkt. Får den däremot en lucka eller föraren slappnar av en sekund, så blir det hjärnsläpp. Den rusar med dummyn som en galning. Hunden blir inte jagad utan vi har försökt strunta i den, vi har sagt åt den kraftfull, försök gjort föraren intressant genom att krypa på marken, gå ifrån hunden och så vidare och så vidare. Den är rastad före övningarna. Förslag??
Peter B.

Hej Peter
De vanligaste svaren på den här typen av frågor är - gör dig intressant -spring i från hunden - göm dig - lägg dig ner och så vidare. Pröva gärna dessa saker, men jag tror inte du kommer åt "pudelns (labradorens) kärna", nämligen brister i ledarskapet. Jag har under årens lopp träffat på flera hundar som gör som du beskriver, och i flertalet fall brister hunden i kontakt och respekt för sin förare. Många retrieverägare börjar ofta mycket tidigt med apporteringsträning, utan att först ha befäst en tillräckligt bra kontakt med sin hund. Om hunden gör lite som den vill i vanliga fall, blir det knappast bättre med ett "byte" i munnen, även om "bytet" bara är en dummy. Befäst alltså ditt ledarskap i andra situationer än i apporteringsträningen.

Om de här "hjärnsläppen" bara förekommer vid vattenapportering och hunden annars till 100% och då menar jag 100% kommer på inkallning och levererar apporter snabbt och distinkt till hand på land, så tycker jag att du kan göra som följer.

Träna en sak i taget det vill säga blanda inte ihop den här träningen med sök-, dirigerings- eller markeringsövningar på vatten. Välj en bra strandlinje. Det får inte vara för långgrunt, men ej heller djupt vatten direkt. Släng ut apporten max fem meter och låt hunden hämta. Ta emot i vattnet eller precis i strandkanten. Upprepa några gånger och kräv att hunden kommer direkt till dig, kräv successivt också skolmässiga avlämningar. Fortsätt några gånger till och backa sakta så att hunden till slut lämnar av 5-10 meter upp på land. Skulle hunden försöka avvika från dig korrigera med ett bestämt "nej", och så fort hunden kommer på bättre tankar berömmer du. Observera att förbudsordet "nej" måste ha tränats in tidigare så att det verkligen har någon betydelse för hunden. Försök att läsa din hund, så du kan komma med din korrigering i rätt ögonblick.
Lycka till
Lasse J

  << tillbaka

 
Startsida