Könsbunden nedärvning?
Jag är spekulant på engelsk setter. Har ringt runt för att finna den rätta uppfödaren och valpkullen. En uppfödare som jag så när bestämt mig för att tinga valp hos sade dock en märklig sak som jag inte riktigt förstod. Tikens bröder är inte bra jaktligt och därför togs beslutet att ingen hane ur den kullen skulle få valpar.
Det här förstår jag inte; den aktuella tiken är ju syster till ovan nämnda bröder. Bör man verkligen ta valpar efter henne då? Är arvsgången könsbunden? Hur fungera det egentligen? Vi tycker ju att valpköpet är en ganska stor "affär" och vill vara så säkra som möjligt. Tiken verkar väldigt trevligt och har första pris på jaktprov. Tack så mycket för hjälp.
Gunnela

Hej Gunnela.
Har gått och tänkt på svaret till denna fråga ganska länge då den inte är så enkel som den låter. Därför har jag dröjt med svaret ett tag men jag hoppas du ursäktar.
Givetvis är inte själva anlaget för det ena eller det andra könsbundet men det finns andra saker som påverkar anlaget som är det.
Till exempel talas det ofta om skotträdsla som varande ärftligt. Detta är helt fel! En upplevd händelse kan aldrig vara ärftlig. Däremot är vekhet och överkänslighet ärftligt eftersom de är egenskaper. Dessa egenskaper, i det här fallet negativa, gör det oerhört betydelsefullt hur hunden introduceras till skott. Görs det på ett korrekt och lugnt sätt blir hunden inte skotträdd. Görs det på ett för snabbt och abrupt sätt blir hunden troligen skotträdd då dess temperament inte klarar detta. Det är alltså temperamentet som är ärftligt och inte skotträdslan. Då tikar många gånger är något mjukare än hanhundar betyder detta att med en stam med för dåligt temperament (veka) blir fler tikar skotträdda än hanar.
Andra saker som påverkar tikar och hanar olika är könsdriften. En hane med "för många hormoner" upplevs som jobbig och svårdresserad. Den kan ha väl så bra apportlust, arbetslust och dresserbarhet som en annan, duktig hane men den blir aldrig lika bra. Dess intresse för det motsatta könet bryter hela tiden dess arbete och vilja att lära och den blir helt enkelt splittrad mellan två intressen. En översexuell och tikfixerad hane gör man bäst i att kastrera. Numera är det ju tack och lov lovligt även om många reagerar negativt inför det. Jag kan inte förstå varför. Vi kastrerar ju nästan alla andra husdjur så varför inte hundar som förorsakar problem? Hunden/tiken blir "som ny", jag lovar. Håll bara efter den de första fyra månaderna tills hormonerna stabiliserat sig. Håll in på maten och motionera mer. Därefter lever hunden precis som vanligt, slank och fin - och gladare!
Även tikar kan ha en jobbig hormonnivå. Det kan yttra sig i en besvärlig skendräktighet, ett tjurigt temperament och/eller obefogad övervikt med mera. En tik som blir skendräktig efter varje löp, får mjölk och "valpar" bör behandlas. Diskutera med veterinär och vidtag alltid åtgärder. En tik med hormonproblem mår dåligt och har inte något bra liv. En sterilisering kan ändra allt och du får en helt "ny hund". En tik med ovan nämnda problem jobbar mycket dåligt och blir ofta utdömd som jakthund.
Jag har nu beskrivit tre saker som påverkar arbetet negativt på det ena eller andra sättet. Man bör aldrig avla på hundar som bär på dessa egenskaper då de är starkt ärftliga. (Slå nu inte ut bra avelsdjur för att en enstaka individ i stammen bär på ett dåligt anlag, det är stammen/linjen som helhet jag talar om.)
Egenskaper är alltså inte könsbundna medan saker som påverkar egenskaperna kan vara det. Om du ska köpa din engelska settervalp vill jag inte råda om annat än då det gäller avel. Har du tänkt att avla vidare så avråder jag å det bestämdaste. Ska du ha en bra jakthund och väljer en valp av det kön som brukar bli bra så ser inte jag några hinder till köp.
Jag hoppas mitt svar kan hjälpa dig och önskar dig lycka till!
Inger E
<< tillbaka

När börja träna?
Hej!
Jag har en fieldspanielvalp på sex månader (tik) När är det dags att börja jaktträna den? Vi har just börjat valpkurs, och tränar också hemma. Hon är ganska omogen, skäller och skuttar mest omkring när vi tränar fot med mera.
Hälsningar Malin

Det är alltid väldigt svårt att säga när det är dags att börja jaktträna en valp, eftersom den ena valpen inte är den andra lik. Bäst är att pröva sig fram för att utröna när det kan vara lämpligt att sätta igång på allvar. Två förutsättningar måste dock vara uppfyllda:
För det första ska lydnaden vara så god att du utan att bråka med valpen/unghunden kan få den att hålla sig inom håll och stoppa på kommando även om det finns någonting i närheten som frestar. För det andra ska valpen visa intresse för träningen. Det går inte att tvinga fram ett sök, det måste finnas hos hunden och den måste tycka det är kul att söka. Sedan är det ditt jobb att skola söket så att det blir lagom stort, marktäckande och så vidare, och utan att påverka hunden med så starka medel att den tappar lusten att söka. Det är alltså fråga om en balansgång som går ut på att låta hundens spontana jaktglädje blomma ut inom av dig fastställda ramar. Slutresultatet ska vara en hund som helt automatiskt håller sig inom dessa ramar med bibehållen spontan arbetsglädje.
Börjar du för tidigt eller är för hård, riskerar du att förstöra spontaniteten i söket, är du för släpphänt och oprecis i ditt sätt att föra hunden är risken i stället att hundens jaktglädje tar överhanden. Hundens temperament och följsamhet spelar därför mycket stor roll för slutresultatet.
Sten Ch

  << tillbaka

 
Startsida