Lika lön för olika arbete.
Skiljs de olika spanielraserna åt vid bedömningen på jaktproven och i så fall hur?
Hur går det till på spanieljaktproven? Bedöms de olika spanielraserna utifrån de rasmässiga skillnaderna eller är kraven satta på den nivån att enbart engelsk springer eller cocker av jakttyp kan klara av att göra ett ”bra” jobb? Är det kanske till och med så att övriga spanielraser egentligen inte är välkomna till proven alls?
Marie

Din fråga är mycket intressant, Marie. Man skulle kunna tro att de rasmässiga skillnaderna borde vårdas och tas tillvara av jakthundklubbarna genom att raserna bedömdes utifrån sina rasspecifika egenskaper på jaktprov. Men så är det långtifrån alltid.
Går du på till exempel ett retriever-, brittiskt fågelhunds-, vorsteh- eller rent av ett stövarjaktprov eller älghundprov ser man inte till rasen, utan enbart till prestationen i förhållande till den idealhund som provreglerna beskriver. Det tycker jag är principiellt felaktigt. Vad ska man med olika raser till om de ska jobba EXAKT likadant? Detta var också huvudanledningen till bildandet av Specialklubben för övriga stående hundar (SÖF) inom vilken breton, weimaraner samt spinone och bracco italiano fått sina egna, rasanpassade jaktprovsregler. Tidigare hade de prov och provregler gemensamma med vorstehklubben och tvingades arbeta som vorstehhundar och i konkurrens med vorstehhundar för att gå till pris. Detta var naturligtvis helt uppåt väggarna och kunde bara förstöra raserna. Den som sett en vorsteh, en bracco, en weimaraner och en breton på fältet inser snabbt att detta är fyra helt olika raser med fyra helt olika arbetssätt som måste bedömas på fyra helt olika sätt. Likriktning har vi fått tillräckligt av i andra sammanhang för att våra hundar ska behöva råka ut för det också.
Inom retrieverprovverksamheten ser vi ett exempel på något liknande när en tollare ska göra en ”stor” retrievers jobb. Nu får tollaren äntligen sina egna jaktprov (se Nyheter) så att rasens specifika egenskaper ska kunna bedömas och utvecklas.
I detta avseende är spanieljaktproven faktiskt vettigare än andra prov. Man begär nämligen inte att de olika raserna ska arbeta på samma sätt. En springer ska bedömas som en springer, en cocker som en cocker, en clumber som en clumber och så vidare. Men, och det är viktigt, en springer är en springer är en springer oavsett om det rör sig om en jaktspringer, en dual purpose springer eller en utställningsspringer. Samma sak för cocker spaniel. Och detta är både rätt och riktigt. De tillhör samma ras och ska givetvis bedömas lika, precis som på utställning där alla springer eller cocker bedöms efter samma rasstandard oavsett typ.
En annan mycket viktig sak är att även om rasernas arbetssätt tillåts skifta, ska det utföra samma jobb, nämligen söka av terrängen, finna och stöta vilt och apportera på kommando efter skottet. En springer söker på sitt sätt, en cocker på sitt och en clumber betydligt långsammare, men viltet ska hittas, stötas och apporteras, punkt slut. Det finns alltså en minsta gemensam nämnare – att hunden ska göra ett godtagbart spanielarbete – som är samma för alla raser och rasvarianter.
Går en hund förbi vilt, förföljer efter stöt, söker för stort, visar olydnad, inte håller tyst, knallapporterar, söker slarvigt, visar prov på hård mun och så vidare, ska den bestraffas precis lika hårt som hundar av andra raser som gör samma fel. Det gör alltså inget att en clumber söker långsamt - det finns dock gränser - men den får inte söka slarvigt och står ett taggigt björnbärssnår som en vägg framför den, ska hunden ge sig in och söka igenom snåret, precis som man begär av till exempel en jaktcocker, annars åker den ut ur prislistan.
Tittar vi på jaktprovsresultaten är det ingen tvekan om att jaktspringrar och jaktcockrar dominerar prislistorna. De gör detta av två skäl:
1. De jagar mer rastypiskt och gör färre fel än andra springrar och cockrar.
2. Jämfört med clumber, welsh, field spaniel och andra ”minoritetsraser” på prov gör de färre av de grava fel jag räknade upp tidigare.
Dominansen har alltså inget med rasen eller typen i sig att göra, utan beror på att jakttyperna i större utsträckning än andra raser och rasvarianter arbetar som provreglerna föreskriver. Och fattas bara annat. De är avlade för sådan jakt som beskrivs i provreglerna, medan de flesta andra spaniel är avlade med en utställningsstandard som målsättning. Skulle detta inte ge utslag i jaktprovsresultaten eller på utställning kunde vi sluta upp med all avel direkt, eftersom hundavel i så fall uppenbarligen inte ger resultat i förhållande till nedlagt arbete.
Slutsatsen blir att om man vill ha framgång med till exempel en clumber på prov måste man dressera den så väl att den inte visar olydnad eller gör sig skyldig till några grova fel. Dessutom måste den ha förmåga att noga söka igenom även tät och svår terräng, visa samarbetsvilja, inte tappa sitt rastypiska sökmönster och tempo i viltfattig terräng och så vidare. Fixar man det får man också framgång på prov.
Hur lätt/svårt detta sedan är beror på hur man handskats med jaktanlagen i aveln, men det är ju en helt annan fråga. Tyvärr är det min erfarenhet att väldigt få individer bland de udda spanielraserna klarar ett helt prov utan att göra en eller annan dumhet eller visa prov på bristande eller okontrollerbar jaktlust. Prisvalören blir naturligtvis därefter, och det tas ibland som intäkt för att dessa hundar inte är välkomna till proven. Men det är de naturligtvis, i alla fall om de är tränade till en sådan standard att de har förutsättningar att klara provreglernas krav. Och det gäller alla startande hundar, oavsett ras eller typ.
Sten Ch

  << tillbaka

 
Startsida